Idag ska vi åka ut till Mezzavia för att försöka handla lite till vår svårplanerade lägenhet... För att äntligen och slutligen ta oss ur de sista flyttkartongerna.
Jag tror inte att vi känner oss som hemma än. Inte alls.
När gör man det? När känns hemmet som ett hem? Det här känns provisoriskt och opersonligt.
4 kommentarer:
Det är så roligt, jag pratade med några av mina tjejkompisar om detta häromdan just.. Jag och sambon flyttade för ett år sedan och så fort soffa & tv var på plats så tyckte han att det "kändes hemma". Först nu, ett år senare så kan jag känna hemmakänsla när jag går in genom ytterdörren.. :)
FN-folket brukar prata om 3 år för att känna sig hemma, vilket är en lång tid. Ibland också då det är dags att dra vidare. Därför har jag lovat mig själv att anstränga mig till det yttersta för att vara hemma där jag är för stunden, oavsett var det är. Jag ångrar nämligen att jag lät Afrika perioden passera som 'en tillfälighet'. Livet känns liksom för dyrbart för att man skall låta det bestå av parenteser.
Hmm, bra fråga. Det är först sedan i julas som jag känner att mitt hem är mitt hem. Vill ju inte vara kvar i Spanien, men fick till slut inse att det kommer att ta längre tid att ta sig härifrån, så det är lika bra att sätta ner rötterna lite, packa ur flytt-kartonger och andas lugnt.
Hemma-känslan beror nog också på om man kan bygga upp ett bra socialt kontakt nät privat och på jobbet.
Jag är hemma där mina saker finns. Därav blir jag hemma ganska fort. Jag tror jag kände mig hemma på Nackstavägen efter en vecka.
Just nu är jag i Falun och det är en väldigt jobbig känsla att jag inte känner mig som hemma här. Jag vill bara hem. Till min lägenhet i Sundsvall.
Skicka en kommentar