Havet var så ljust och spegelblankt i går kväll att det nästan inte syntes.
Det fick mig att vilja gråta.
Solen förflyttar sig längs himlen, och vid femtiden står den fortfarande högt, högt.
Det får mig att vilja gråta.
Jag har inte landat än. Men jag är på väg ner, tror jag. I det här nya livet, staden, platsen.
Och jag vet inte om det âr min plats. Jag har alltid varit på väg bort, nästan innan jag anlänt till platser. Har alltid hållit utkik efter exit-skyltar och nödutgångar. Lämnat bakdörren på glänt och varit på väg. Och nu vet jag inte. Det är så svårt att leva i nuet, att njuta, att bara vara. Jag försöker, men jag glömmer lätt. Och jag undrar om jag är tillräckligt fokuserad, tillräckligt närvarande, tillräckligt strävande.
Havet hade en så förunderlig färg i går. Jag önskar att ni kunnat se det. Jag kommer alltid att förknippa Medelhavets vintervatten med kinesisk jade.
Jag går förbi förskolan Sampiero, skolan Forcioli Conti, och gymnasiet Laetitia och undrar om Véra kommer att gå där en dag.
Det får mig att vilja gråta.
2 kommentarer:
oh, va bra skrivet! känner igen mej precis, alltid på väg vidare i tanken. har tusen idéer o planer på nya ställen och glömmer lätt var jag är nu. försöker bli bättra på att stanna upp, tänka att här är ok, här är till och med riktigt bra, men det funkar inte alltid.
Det där är jag. Och om du visste hur jag nu försöker ändra detta. När det blir min MA vill jag försöka våga skapa ett hem, haft väskan stående i hallen i alla år på alla platser för det är ingen idé att ställa undan den. Jag försvinner snart igen... Men jag måste hoppas jag kommer dit en dag jag med.
Skicka en kommentar