... verkar begränsas till den här bloggen just nu. Det är lite tufft att vara nyinflyttad, i synnerhet i en liten stad, där jag har intrycket av att alla känner varandra... utom jag.
Jag känner mig ganska ensam och rotlös, och därför blir jag ändå lyckligare över kommentarer på bloggen. Då känner jag att jag ändå har ett socialt liv, och är sedd. Det kan verka patetiskt, men den här lilla bloggen är en social grej... Och jag är glad att ni tittar in till mig även om mina inlägg just nu är mest babbliga utsvävningar om ingenting.
Men jag har behov av att babbla just nu, i synnerhet eftersom mina verkliga sociala interaktioner begränsar sig till fyra fraser i bageriet, eller på affären.
När man jobbar eller pluggar får man ju bekant på köpet bland kollegor och kursare, men när man inte gör det är det svårt. Att försöka ragga tjejkompisar på gatan känns uteslutet, och att gå kurser och så är svårt med en bebis. Hur gör man?
Hoppsan, ett till babbligt inlägg. Om just ingenting. Sorry.
27 kommentarer:
Jag förstår hur du känner. Jag har känt mig otroligt ensam i Uppsala. När jag flyttade hit för 1.5 år sen kände jag bara mina föräldrar , min bror och en kompis här i stan. Det var jobbigt att ha alla vänner långt borta. Hur skaffar man nya kompisar , man kan ju inte direkt ragga tjejkompisar på gatan. Jag funderade mycket på att gå kurser eller engagera mig i föreningar men det blev aldrig av. Fortfarande tycker jag att mitt sociala liv är ganska dåligt men absolut mycket bättre. Jag har haft turen att några av mina barns kompisar haft mammor och bonusmammor som jag blivit bra kompis med , jag har ex-mannen och hans vänner som jag träffar mycket och genom facebook har jag återupptagit kontakten med några kompisar jag inte sett på 15 år och vi ses och pratar ganska ofta numera. Men det har varit väldigt ensamt i perioder och det är jobbigt att det tar så lång tid att få kompisar.
Jag har egentligen inga bra råd till dig. Kan bara skriva att jag förstår hur du känner det. Jag är osäker på om kurser och föreningar ger så mycket kompisar utanför träffarna. Att engagera sig i politik kan nog vara hyfsat bra har jag fått för mig men jag har inte riktigt känt för det någon gång. Ändrar ju åsikter ibland och kan inte påstå att jag brinner för något visst parti så det har egentligen aldrig varit aktuellt.
När vi bodde i Madrid så hade jag en del bra vänner jag fortfarande har mycket kontakt med. Men nästan samtliga var min mans jobbarkompisar eller deras fruar och män. Man vill ju gärna ha vissa egna kompisar också som man inte lär känna genom mannen och oftast umgås i par med.
Det var inte alls något inlägg om ingenting, utan tar upp en viktig del av att känna gemenskap, att ha ork att bygga upp något nytt ååter-igen.
Något som alla som flyttat någon gång kan känna igen sig i. De som bott utomlands känner nog igen sig. Jag gjorde det.
Kan bara instämma i att jag förstår hur det är! Fast de år jag bott utomlands har jag jobbat, och på så sätt träffat folk. Arbetar dessutom i en ganska internationell miljö, där många är lite ensamma och vill hitta på saker. Däremot har jag känt detsamma när jag var arbetslös ett tag hemma i Sverige, isoleringen kan vara väldigt jobbig. Du skrev ett inlägg för ett tag sedan om att du gnällde hemma på man och allt - kände igen mig väldigt från den tiden. Det blir lätt så när man inte har någon annan att prata med, du är inte ensam!
Har inga bra tips tyvärr. Min erfarenhet är dessutom (om man får generalisera) att franska kvinnor är ganska svåra att lära känna? Innan det lossnar liksom? Iallafall min mans kompisars fruar etc är lite avvaktande.
Kanske är en kurs inte så dumt ändå. Eller någon träning där man går en viss tid så att man träffar samma personer varje vecka? Då kan man iallafall byta några ord.
Lycka till!
Hej Sara,
Jag instammer med de andra - du ar inte ensam om att ha flyttat till ett nytt stalle utan vanner. Forsok anda att ga en kurs eller ngt sadant, garna nagot dar man har mer kontakt med deltagarna jamfort med att tex ga till gymmet. Det har iallafall varit min erfarenhet att en gemensam aktivitet ar det "lattaste" sattet att fa vanner. Man har liksom nagot att prata om som bryter isen.
Fy. Det ar den dar ensamheten som man upplever under den forsta tiden pa en ny plats som ar absolut varst. Det ar ju oftare svarare att skapa vanskapsband i vuxen alder an vad det var nar man var yngre.
Det kanske inte ar aktuellt just nu men nar Vera blir lite aldre kanske du kunde dra med henne pa nagra mamma-barnaktiviteter. Annars ar narmaste lekplats ofta en utmarkt plats att vara social pa.
Kanske kunde du ga nagon yoga-, matlagnings- eller salsakurs. Lite krystat kanske men pa det sattet far man ju mojlighet att agna sig at ngt man ar intresserad av samtidigt som man kan vara lite social.
Finns det nåt motsvarande öppna förskolan? Här har vi ju både kommunala och kyrkliga såna, dit man kan gå även när barnen är pyttesmå och träffa andra hemmavarande föräldrar.
Inte alls patetiskt. Och sa ar vi som laser ju alltid glada over fler inlagg fran dig och agerar garna socialt bollplank!
Jag forstar hur du kanner det. Jag jobbar hemmifran och forlorar pa det sattet den sociala kontakten och mojlighet till nya bekantskaper som en arbetsplats skapar. Det ar ju inget storre problem i London dar jag redan har ett socialt natverk (ehm, aven kallat "vanner"!) medans har i Mexiko kan jag kanna mig lite isolerad.
Halloj...jag läser din blogg i små micropausar jag tar mig (schy..på jobbbet) jag älskar bilderna och namn på platser och förestelser som inte finns i Sverige. Jag har en hemlig dröm om att flytta, nånstans där det är varmt och soligt. Du ger mig litegran av den drömmen...så när du lägger ut en bild och skiver om croissanterna, då är jag fast. Fortsätt med det! /kram och lycka till med livet!
Känner igen mig i det du skriver. Jag har inte heller något stort socialt liv här för de flesta expats festar och jag kan ju inte precis fråga "Ska vi leka?" om jag ser en seychellois. Dessutom är jag begränsad för att Julie ska skyddas mot solen, jag vågar (fortfarande!) inte köra bil osv. Man hinner inte alltid bygga upp en kontaktnät när man flyttar runt så som vi gör.
Jag förstår precis. Har bott i England i snart 5 år, men med två små barn är det inte så enkelt att ta sig ut och hitta nya vänner. När man är vuxen (?!) kan man ju inte bara gå fram till någon och fråga "ska vi leka?" Att läsa din blogg är en lifesaver..!
Nej, det här var alls inget patetiskt inlägg, utan du beskriver något som fler känner igen, att flytta till en ny plats som vuxen utan att egentligen ha någon anknytning dit och försöka få nya vänner i vuxen ålder. Som någon skrev, man kan ju inte gärna fråga "Ska vi leka?" ;) som vuxen. När man flyttar för att t ex plugga på universitet brukar det gå ganska lätt, men annars kan det vara svårt. Har inga tips egentligen, mer än försöka få kontakt med andra småbarnsmammor via någon lekplats eller aktivitet för barn, någon fritidsaktivitet t ex idrott, ge privatlektioner och tjäna en extra slant på kuppen. Det borde ju finnas fler svenskar där, går det inte att på något sätt efterlysa någon svensk som bor där (kanske jobbar någon på någon turistbyrå eller resebyrå, au pair?). Förstår att du känner dig isolerad, det skulle jag också ha gjort. Hoppas att det löser sig med tiden.
/Anna S.
Ahh... jag förstår dig! Jag är lite dålig på kommentera och blogga på senaste tiden, men jag läser det mesta när jag hinner! Socialt liv, ja det kan vara svårt på ny plats. Du kanske kan ta med Vera på babysim eller nåt? Eller ngn annan barnaktivitet? Kram på dig!
jag ramlade in här och vet inte var du bor... men världens bästa sociala räddning är www.couchsurfing.com!
I Sverige har vi ju mammmagrupper som anordnas av BVC, men det är kanske bara något som finns här...
det finns väl ingenstans i Europa (världen?!) där de har sån lång mammaledighet som vi har...
Funderar på din man, har inte han någon trevlig kollega med fru som ni kan börja umgås med?
Det borde väl också finnas någon mer svenska än du på ön, såsom vi brer ut oss och reser överallt nu för tiden...
Mia :)
Thérèse; Nej, det tar nog tid innan man blir etablerad... Kurser och sådant är nog bra, men svågrare när man är ammande mamma.
Karlavagnen; Ja, det där med att dessutom vara utlänning gör ju inte saken lättre...
Anneli; Jo, fransyskor är svåra, om jag generaliserar. De håller sig på sin kant, och det är som att det alltid finns ett visst mått av rivalitet. Tråkigt nog.
Ida och Nadia; Jag har funderat på kurser, jag är sugen på att läsa italienska, eller pa att gå en målarkurs, jag målade mycket när jag var yngre.
Molly; Jag ska kolla upp!
Basilika; det där är en nackdel med att jobba hemifrån, att man inte får den naturliga kontakten med kollegor.
Anki; Jag säger inget! ;) Tack!
Lisa; Nej, när man vet att man inte kommer stanna är det liksom ingen idé... Men med Korsika är det annorlunda, jag vet faktiskt inte om det kan bli mitthem för mer än en kort tid.
Helena; Haha, tänk omd det vore så lätt!
Anna; många bra tips där! Tack!
Christel; Babysimmet här är inte förrän Vera är 6 månader så jag får vänta lite...
Maja; Oh? Ska kolla!
Mia; Ska sondera bland kollegorna...
Här i Frankrike kan man ha tur och hitta verksamhet som liknar öppna förskolan, men man får leta lite.
Hos oss har de ordnat mamma (eller pappa)-barn-träffar på vårt PMI. Barnen har kunnat leka tillsammans (eller ja, beroende på ålder förstås) och mammorna har fått träffa andra vuxna. Dessutom passade de på att flika in små råd i varierade barnrelaterade ämnen och samtidigt få till en diskussion mellan föräldrarna.
Vi har också varit på ett ludothèque. Det var ett kanonställe, som tyvärr brändes ner i julas av ett gäng ligister. En förmiddag i veckan ordnade de träffar för barn upp till tre år med föräldrar. Även dagmammor med barn var välkomna. Adresser till ludothèques över hela Frankrike hittar du på http://www.alf-ludotheques.org.
Vad gäller aktiviteter utan barn finns det en förening som heter Acceuil des villes françaises, http://www.avf.asso.fr. Deras mål är just att hjälpa nyinflyttade att skapa ett kontaktnät. Jag har själv ingen erfarenhet, men en kompis har träffat mycket folk genom dem och är jättenöjd. Kanske finns de i närheten?
Hanna! Det FINNS ett ludotek i Porticcio! Tack för tipset!
Känner igen det där, upplevde den känslan när jag flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands i flera år. Det blir ju inte direkt lättare att hitta nya vänner ju äldre man blir heller.
Hej! Jag halkade in på din blogg av en tillfällighet och har fortsatt läsa, pluggade för x antal år sen på Paul Valéry i Montpellier och blev smått förälskad i staden... Nu har jag precis flyttat till Australien och känner igen mig i dina funderingar. Nu är meningen att jag ska börja plugga i mars, så jag kommer ju att hamna i ett sammanhang med mycket folk, men eftersom jag är äldre än majoriteten av studenter har jag gått och klurat på bästa sätt att träffa aussies i min ålder och annat sammanhang (är rätt less på typiskt studentliv och dess innehållslösa fester). Jag har precis anmält mig till en dykkurs och hoppas på så sätt hitta ett socialt sammanhang som jag trivs i och planerar också att leta upp ett gym som inte ligger på campus. Som avslutning vill jag bara tillägga hur suverän jag tycker att din blogg är, varje uppdatering är ett litet lyckopiller :)
Sof; Nej, särskilt inte eftersom manga i samma alder redan har ett fast umgänge, och kanske inte söker pa samma sätt.
Térese; Jag förstar vad du menar med innehallslösa fester...
Stort tack för komplimangen till min blogg som rodnar av förtjusning! ;)
Kan du inte be din man fråga sina kollegor om det finns någon slags träffpunkt för småbarnsmammor? Eller fråga rätt ut om det finns någon kollega som har en fru som också har småbarn och som skulle vilja träffa dig? Kan man inte fråga i någon kyrka också, om de har någon verksamhet för småbarnsmammor? Har biblioteket eller någon annan kulturell förening/institution någon barnverksamhet? Kanske gå med i någon lokal Röda Kors-förening eller Amnesty? Om du har några speciella fritidsintressen så kanske du kan engagera dig i någon förening? Eller som någon skrev, gå och träna och försöka knyta någon kontakt där?
/Anna S.
har ni ingen "mamma-barngympa" eller öppna förskolan eller liknande hos er? Babysim? eller föräldragrupper på "bvc"? (man kanske inte har bvc hos er?)
svårt!
oj... missade alla kommentarer ;-) Du hade ju redan fått alla tips hehehe
ngelica; Nej,bvc finns inte på samma sätt. Här går många till privata barnläkare för månadskontrollerna. Men jag fick lite tips som jag ska kolla upp!
Skicka en kommentar