Tankar i ett skumbad med ett glas merlot. Osorterat.

Så länge vi kan få varandra att skratta så är det bra. Jag bara kom att tänka på det.

Ni vet, jag tar ingenting för givet. Det får man inte.

Och det är bara en gissning att vi alltid kommer att vara tillsammans. Trots att vi har lovat varandra det. Inför alla våra vänner vid en spegelblank sjö en svensk sommardag som aldrig gick över i natt. Regn i brudkronan och bubblande champagneskratt. När vi var på väg dit, i häst och vagn ville vi skrattande vända om. Hålla in hästen och ångra oss. Göra någonting helt annat, åka tillbaka till hotellet, slänga oss på sängen, dricka champagne och aldrig gifta oss. Men det gjorde vi.
Och det är min trygghet, min gravitet, min fasta punkt.

When somebody loves you there's no comfort like that. En gammal skiva jag måste leta fram. Bara jag kommer på vem, var, när?

Véra behöver mig så mycket nu. Hon söker mig hela tiden, vrider på huvudet, vrider nästan nacken ur led när jag går iväg, registrerar mina rörelser, ser hela tiden till att hon vet var jag är. Och jag ser till att hela tiden vara i hennes blickfång. Hon ska aldrig behöva undra. Jag är här. Mamma är här. Alltid alltid alltid.
Hon lyser upp när hon ser mig, lugnar sig i min famn och vi tillbringar största delen av dygnet med inget avstånd alls. Trots förnumstiga kommentarer om att hon kommer att bli manipulativ och lynnig om hon alltid är i min famn, aldrig ensam. Jag struntar i det, jag vill att hon ska känna sig trygg.
When somebody needs you, there's no drug like that. Jag ska skydda dig mot allt. Jag kan inte skydda dig mot allt. Det är en vetskap som gör ont. Min otillräcklighet skrämmer mig. Jag ska inte ens försöka.
Natten när hon föddes, när vattnet gick, var min enda tanke att jag inte var redo. Jag var inte beredd, det var för tidigt, jag ville bromsa tiden. Backa tillbaka. Vända om och stanna upp. Jag var inte redo och jag var livrädd och vettskrämd.
- åk du, sade jag till C som ville åka till kliniken. Jag är inte klar, men åk du. Jag ville duscha, tvätta håret, jag var inte färdig. Och inte redo.

En sång som jag knappt kommer ihåg, en text som betytt något en gång. Nothing falls like London rain. Nothing heals me like you do. En sång jag trodde att jag glömt.

Osorterade, trötta tankar. Som kanske inte hör hemma här. Men som flöt ned i fingerspetsarna här där jag sitter framför datorn. Det lugnar mig. Egentid, egoskriverier.