Är förundrad över den självklarhet som bebisar besitter. Hennes förmåga att ta plats, att leva i ögonblicket och stunden, att ta plats i sitt liv och sin kropp med en självklarhet som slår omkull mig. När förlorar man den självklarheten? När börjar vi ifrågasätta oss så mycket?
Vi ska snart gå och överraskningshämta Sockergrynet tidigt på dagis (ingen skola onsdagar) och sedan möta upp Aude (Hurra! Alldeles fôr länge sedan!) för kaffe (jag och Audette) och lek (Véra och Lilou) i solen.
By the way så har jag letat fram Véras gamla bärnstenshalsband till Smulan. Det ska ju funka mot tandsprickning, eksem på halsen och lite av varje... Här på Korsika tillskriver man till och med bärnstenen egenskaper mot det onda ögat. You never know, do you?
4 kommentarer:
Alltså, Romy ser verkligen ut som en liten docka, helt makalös söt!!
Och hur funkade halsbandet på Véra?
Ha en mysig eftermiddag!
Kram!
Namen jag dor! Den dar lilla munnen! Och sa himla sot tjej!
Se där - du gav mig svaret på frågan jag var på väg att ställa på Facebook. Dvs "Har inte Véra haft en sånt halsband?" Spännande om det fungerar!
Jag kan nog inte säga att halsbandet utförde mirakel på Véra, inte fôr tänderna i alla fall.
Det ska fungera på så sätt att värmen från bebisens kropp frigör essentiella ångor ur bärnstenen som har antiinflammatorisk verkan, men Véra hade ju jättejobbig tandsprickning! Fast man vet ju inte, det hade ju kunnat vara ändâ värre utan? ;)
Skicka en kommentar