De där timmarna mellan 17 och, som ikväll, nästan 20, eftersom C var i möte. Oftast kommer han strax före 19. Och jag älskar att vara med tjejerna, men de där timmarna känner jag mig ensammast i världen. Ibland parken, eller café med väninnor med kids. Martine är en nyfunnen sådan, hon är fantastisk. Lyser upp vilken lekpark som helst.
Ibland en promenad. Ofta Place du Diamant. Un grand crème, en tidning som jag aldrig kan läsa eftersom bebis i famnen, och en treåring som lortar ned sig i någon rabatt.
Ikväll var vi bara hemma. Bad, tvättning av två, middag, matning, bädda rent till lillorna, nattning, läsning.
Sedan kom C hem och var skittrött och orkade knappt prata. Inte den intellektuella och spirituella stimulans jag behövde, alltså. Jag hade gjort en gigantisk taboulé - gigantisk, nu har vi mat resten av veckan - och vi käkade framför teven. Herregud så tråkigt.
Och jag menar, jag älskar att vara med lillorna, det är underbart, det är ju långt ifrån dystert där i röran av barbapapa-porslin, plyschpyjamasar, lila badskum, nytvättade, hungriga barn, kritor och böcker och mjukdjur och hela detta universum som är barnens eget, men de där timmarna om kvällen, då känner jag mig bara väntande. Och jag ville aldrig vara den som väntar.
12 kommentarer:
Jag förstår PRECIS din känsla.
Samma lika känsla här. Nu när jag pluggar på distans och den enda regelbundna sociala kontakten är hejandet och hejdåandet till personalen på SATS. Gud vad jag avskyr att vänta, längta och mötas av platt fall. Klart att man inte kan kräva eller vänta sig att en energisk, glädjefylld och konverserande partner kommer hem efter en lång arbetsdag. Men ibland vill jag bara skrika "Men jaaaag då?" när jag står där och har förberett middag med efterrätt och knappt får ett tack.
(Finns fler tillfällen när jag överväger att skrika rakt ut. Typ nu när han sitter vid andra datorn och planerar nytt ELFA-system till förrådet i källaren. Det har spenderats många timmar på det där djävla förrådet och att optimera förvaringen. SÅ HIMLA VIKTIGT ÄR DET INTE. Tycker jag, alltså.)
Du är inte ensam! Jag minns tydligt att en väninna berättade hur o-e-r-h-ö-r-t viktigt det var att hennes man kom hem PRECIS när han sagt på kvällen, det vill säga kl sex. Om han så ringde och sa att han var en halvtimme sen så ville hon gå i bitar. De där timmarna från fem alltså.
Hellrejset brukade vi kalla dem, de där timmarna.
Jag är oxå ensam, varannan vecka med barnen då min man jobbar i andra delen av Sverige. Ensamt om kvällarna när barnen sover och jag sitter och pratar högt till hunden, får liksom inga svar. Jag brukar tänka att det är ju inte så vi vill ha det nån av oss, så vi får stå ut ett tag och hoppas och tro att det blir till våran fördel längre fram. Får vänta ett tag till :/
Jenny
Kristinajohan: Oh, du förstår inte vad skönt det är att bli förstådd!
Rebecca: Haha, I hear you, sister!
Cruella: Ja, men det är ju så! Om C kommer hem halvåtta istället för sju så flippar jag ur!
Jenny: Jag vet inte varför den där ensamhetskänslan blir så otroligt enorm när man väntar? Tidigare har jag njutit av att vara ensam, men det är annorlunda att vara ensam med 2 små som kräver all energi och tid, antar jag?
Styrka!!! Även om jag inte har barn själv, så förstår jag känslan!!! Håll ut! Imorgon är en ny dag!!!
Mina dystra timmar (de är färre nu då jag arbetar) är mellan 16-18, kidsen är sura och hungriga, jag också, stöket stör mer än vanligt, Maken kommer aldrig hem spontantidigt och en trevlig kväll känns om ett omöjligt uppdrag. men så poff är maten på något sätt klar och helt ok, Maken kommer hem och kidsen blir så uppfyllda av det att de glömmer att sura, maten gör sitt, kidsen kollar barnpprogram och jag och Maken får 20 värdefulla minuter post-middags umgänge....haha, glad åt det lilla heter det visst ;-) Nästa ljusglimt är vid 20:30 när ungarna somnat och lugnet lagt sig.
Jamen visst - när jag tänker tillbaka på 2 mammaledigheter är väntandet på eftermiddagen det jag minns först. Sen minns jag också förmiddagsmyset, promenaderna, glädjen över att ha tid med de små. Men först eftermiddagsväntan, hur jag fick sätta mig på händerna vid tretiden för att inte redan då ringa honom och be om en när-kommer-du-hem-idag-då-prognos. Såpapasset, kallade nån det, när man fastnar i tv-soffan och tittar på nåt man aldrig skulle erkänna att man sett. Och sen skulle han lyssna på hur våra små hade låtit, vänt sig, hur många blöjor som bytts... Gosh, vilken inspirerande hustru.
Men den fasen gick över, den också.
Man är ju faktiskt en intellektuell varelse och KVINNA också... inte bara mamma.
Man behöver bli avlastad, få lite space från kramande armar eller bebisgurgel. Hur ljuvliga de än må vara så behöver man bara få släppa dem en stund efter en hel dag tillsammans.
Jag tror man behöver den där distansen, som man får när pappan kommer hem, att kunna hitta sig själv där mitt i barnvärlden och få betrakta allt en meter vid sidan av istället för mitt uppe i.
Dessutom är ju pappan kvar från livet innan man blev mamma. Han är förankringen kvar i världen där man var endast kvinna, en sexuell varelse med ett behov av mer intellektuell stimulans än att läsa Pippi för hundrade gången... Han bekräftar att man finns kvar där under plyshbrallorna och inte sjunkit heeeelt i mammaträsket :p
Och när han inte kommer.....
ja då drabbas man av smått panik över att tappa bort sig ?! att dränkas mjukhet dvs av pussar, kramar, amning, blöjor, barnprogram och mjukisdjur
Ja inte vet jag .. men jag känner igen den där väntan...
För bara de kommit hem och man får prata lite, kramas lite och få stå lite vid sidan av,... helt plötsligt längtar man efter de små hjärtana igen!
/angelica
hehe jag skickar krismejl eller SOSsms oftast runt fyra pâ eftermiddagen att jag planerar bästa sättet att temporärt glömma sin bebis pâ typ Coop... sedan blir jag paranoid och tror att partnern blir orolig och tÄnker anmäla mig till soc eller kanske avbbryta ett möte för att se om bebisen lever... skickar nytt lugnande sms och säger att allt är okej men att det är skitjobbigt idag... tja typ var tredje eftermiddag är man helt slut och jag skickar sâdana meddelanden... sedan har vi överenskommelse att sâ fort han kommit in genom dörren fâr han ta över bebisen... jag lagar mat och hans uppgift är att lyssna pâ mig och att se till at bebisen inte gnäller... och det är förbjudet att gulla överdrivet med bebisen... jag vill njuta minst lika mycket uppmärksamhet. och sâ öppnar jag en halv vinflaska... sen en timme senare är jag som ny igen... om inte middag och vinet hjälpte är det hans jobb att rusa iväg och köpa vingummi eller en chokladkaka till mej... tycker detta fungerar suveränt bra... och efter att ha haft bebis pâ heltid själv ett par dagar fattar min kille nu vad det handlar om. Det gjorde han inte innan.
ALltså, det är någonting underbart med att höra att ni känner igen er,här där jag har gått och haft lite dåligt samvete över hur jag känner. Identifikationen!
XOXO
Så sant! Så sant!
Vi kan tänka på att vi är många i samma situation i alla fall.
Skicka en kommentar