Efterrätten som avrundade torsdagskvällens middag: Profiteroles. Vi ât grillspett med Joël och Samya. Joël är en av Chris bästa vänner - den eviga singeln - och hans ganska nyblivna hustru. Jag är stensäker pâ att det är bebis pâ gâng, noll alkohol, fantastiskt hâr och stora gäspningar strax efter 21. Plus att de förhörde sig noga om kliniken där vi fött vâra barn...
Säkert tecken?
Annars verkar det vara brytningstid för mânga i vâr vänskapskrets: Fler separationer än giftermâl och bebis. Det gâr i vâgor, i cykler.
Kände mig lite sentimental ocksâ, efter att ha tillbringat en kväll med dessa ganska nyförälskade, nygifta. Det är inte samma sak efter 10 âr tillsammans. Inte fôr oss. För nâgon?
Vi hade lite känslan av att snart fira guldbröllop.
Oh well.
11 kommentarer:
Jag och min man har hållt ihop i 11 år och håller ned om att det är annorlunda nu mot i början. Det är skillnad. Särskilt efter barnen. visst är det på något sätt "fräscht" med förälskelser i början. Som en ny bostad, ett gammalt "omodernt" hus är ju som det är och det kan ju variera väldigt i skick, beroende på hur väl man vårdat det....eller hur.kram
Ja, verkligen. Och trots att förälskelse är fantastiskt i början sâ är det ju värt sâ mycket, bara det där att ha en historia tillsammans, att ha delat sâ mânga âr.
Jag är stolt över oss. xxx
Nej hellre den där liksom djupa vänskapen tilliten och lite en soulmate. Han vet vad som gör mig lycklig. Han älskar mig över allt annat. Han är min bästa vän.. Visst vi är inte förälskade men han är den viktigaste personen i mitt liv. Jag tycker nog det är fint det med. Skulle inte vilja byta. Men visst. Det var fantastiskt att vara förälskad men det jag vet inte ens om min sambo är min största förälskelse. Vi är mer sansade och tråkiga. Men lyckliga!
Jag håller med anonym.
Jag har hellre det som jag har nu efter 10 år tillsammans, en man som älskar mig för den jag är, den djupa tilliten vi har till varandra, en själsfrände som jag kan prata med om allt och som känner mig utan och innan.
Vi har varit med om så mycket, en stor förälskelse men också en tid då vi var nära att separera, bara för att bli starkare tillsammans efter.
För oss är det två aspekter - dels 15 år tillsammans, dels 3 år avec enfants tillsammans. Det senare får oss att känna oss betydligt mer vardagliga, väl inkörda men också långtråkiga. Som föräldrar funkar vi smidigt, byter blöjor och vaknätter, talar utveckling, gläds och sörjer tillsammans för små steg och bakslag. Och det älskar jag. Men därutöver blir det lite tomt, känns det. För att det finns så lite tid och ork just nu. Vem vill prata Nietsche eller ha sex när man kan få sova för en gångs skull? Ungefär. Jag tror ju det ändrar. Jag längtar till ett rikare vi som vi haft förut. Och det kommer, det är inte ens så väldigt bråttom. Nu snusar vi fjunhår och lyssnar på pruttkalas och fnitter och tids nog blir det filosofiskt igen. Jag njuter trots att jag saknar. Min poäng är främst denna: för oss beror bristen på förälskelse kanske mer på detta livsskede, med två smågrisar around, än på åren vi redan delat.
Oh men precis så där kan jag känna! Det âr ju sâ, man orkar inte hur mycket som helst, och man öser kärlek och kraft pâ de smâ, och sängen handlar om sömn, detta värdefulla! ;)
Tror också att en stark förälskelse i början skapar så mycket vackra minnen, som funkar som klister också?
Jag tror minnen funkar som klister! Och att längtan gör det. Att man minns att längta efter den som är där precis bredvid men som för tillfället snyter en näsa och värmer välling.
Och sen tror jag: tålamod och tillit till att det andra kommer. Ibland vacklar ju den tilliten. Han är så himla bra på att snyta näsor, men är han mer spännande än så? Att lita på att det är han, det var han ju. Och lika mycket att jag själv kan känna mig så beige mitt i allt detta. Att ha tillit till att också jag blir mer spännande när jag får sova, andas lite och läsa en roman eller två.
Efter mer än 30 år tillsammans kan jag säga att det går upp och ner i förhållandet. Allt man delar är värt mycket och det gäller att komma ihåg det vid dalarna. Jag kan fortfarande bli sådär varm inombords när jag tittar på min man även om han kanske är lite tröttare och gråare idag.
Ha det bra.
A-M
Ursäkta mitt vulgära inlägg men Profiterols är bättre än en orgasm. Jag har tillbringat 14 âr med min man och konstigt nog blir det bara bättre. Hur eller varför kan jag inte säga men det bara är sâ.
Allt i livet gâr upp och ned, även kärleksförhâllanden... Bara smaken av profiteroles är konstant, eller hur Anna? ;)
Skicka en kommentar