lördagen den 24:e juli 2010

By theway

På tal om linjer i pannan.
Det finns få saker som jag faller så för hos män som linjer i en vackert solbrun panna.
Lite bekymmersrynkor, koncentration.
Det får mig helt ur balans.

Och de första vita stråna i C:s mörka hår. De fick mig att stanna upp av rörelse.
Oh.

Hos kvinnor också, ett ansikte där man kan läsa att hon levt, känt, skrattat och gråtit. Och inte ett ansikte där ens blick halkar runt, har svårt att få fäste, för blankt, för lent, för uttryckslöst. De där linjerna - imperfektionerna - som ger karaktär.

Jag kan nog förlika mig med mina också.

3 kommentarer:

Emelie sa...

Precis så. Sedan jag var tonåring och inte ens blivit av med den glansiga finnhuden har jag sneglat på erfarna kvinnor med en lös hårknut i nacken, linnebyxor och fina linjer runt munnen, skrattveck runt ögonen och fåror i pannan. Tänkt, så vill jag bli. Den kvinnan, med de bekymren, med det där livet som levts. Men verkligen levts.

Jag älskar min blivande mans skrattrynkor kring ögonen. Mer säger jag inte. Det är ditt inlägg men jag hör dig.

Thérèse sa...

Jag håller helt med. Tycker också det är vackert att se att någon har levt mycket vackrare än konstlade botoxade ansikten även om man själv då och då stör sig på sina egna linjer i ansiktet så är det vackert hos andra. Så det går nog att förlika sig med sina egna också

Lissie sa...

Det här var fint! Ville bara säga det ;)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...