Vet ni, snart släpper den här vintern sitt grepp om oss. Snart blir himlen högre och luften ljum. Snart är enastående solnedgångar och varmt, kristallklart vatten. Snart är rosévin på terrasserna och snart är värme, ljus och medelhavshetta.Men först: Italien. Firenze, Venezia. Avec mon homme, ma fille.
Sedan: Sverige. Mitt Dalarna, mitt Norrland. Mitt vinterland, mitt längtansland.
Så mycket att längta till gör att jag kvalificerar mig som en mycket lycklig kvinna.
Som just nu är förvirrad och osäker och undrar vart vägen för mig. Men förr eller senare får man veta.
Snart släpper vintern sitt järngrepp om mig.
Oh, jag bara kom att tänka på en sak: Den största resan är livet självt. Och det man måste akta sig för under resans gång är alla snart, och alla sedan. De stjäl vår tid. Vår dyrbara resetid.
6 kommentarer:
Jag funderar varje dag om jag är på rätt spår här i livet eller ej, men om det bara är vintern som gör mig deppig får man väl hoppas på lite vårsol på den här ön snart också. Så det känns lite lättare menar jag...
Oh, Helena. Hur ska man veta... Och kan man vända om det blir fel? ;)
Men snart kommer våren, kära du, våren!
Håller med, alla snart och sen tar så mycket energi! Och jag är lite avis på er Italien-resa! Jag och Firenze kom inte helt överens när jag var där, men jag tror jag borde ge staden en andra chans...
Italien låter magnifikt! Likaså rosévin på uteserveringar och vår.
Älska Italien!
Härligt inlägg, visst är livet självt den största resan. Det är lätt att glömma bort att alla vardagar är delar av den, ibland alldeles fantastiska, ibland lite motiga...Men mest av allt ska man försöka komma ihåg att alla de här "vanliga" dagarna faktiskt är en viktig del av den här resan. Sen tycker jag förstås att det låter härligt att åka till Italien! Förstår att du längtar "hem" även om du har ditt hem där du är och trivs. Ha det bra!
Skicka en kommentar