Jag tjatar om sömn, på samma sätt som andra som inte får tillräckligt av den varan tjatar om den.
Jag drömmer om att få sova till nio en dag. Eller åtta. Eller till sex, men under förutsättning att inte behöva gå upp mitt i natten. Gå upp mitt i natten för att hon gnäller av mardrömmar, eller för att hennes lilla mage signalerar svält, eller för att hon vaknar till och vill upp, eller för att hon har hosta. Nu har hon hosta igen.
Mina söndertrasade nätter tar kål på mig. Inte henne. Men oss. Skör av sömnbrist är man lättirriterad, okoncentrerad. Ful. Jo, man blir ful. Jag är ful och grå, har ont i ögonen av att ha sovit alldeles för lite och jag mår illa av för mycket kaffe.
Och just då kräver hon så mycket. För mycket. Jag är så förbannat trött. Startsträckan blir längre och längre, men efter åtta brukar jag ha tagit mig igenom dimman, och kör på en dag till. En natt till. Hon blir väl tonåring en dag.
7 kommentarer:
Vi kör varannan natt på helgerna. Och då är det öronproppar som gäller för den som får sova (sovmorgonen är till nio). Vaknar Ella tidigt, tidigt så är det soffan som gäller för den som har jour, sovrummet är off-limit. Nu sover Ella för det mesta helt ok (sådant som man knappt vågar säga) men tidigare hade jag blivit galen om jag inte fått den nattens sömn. Håller tummarna för att det blir bättre snart!
Okej, ni har kanske provat ALLT redan, men det här har funkat för oss:
1) Eget MÖRKT rum. Gärna varmt även om expertisen säger annorlunda.
2) Somna i egen säng. Gärna själv. Det har väl något slags pseudopsykologiskt stöd. Om man känner sig trygg med att somna själv (och vet var man somnade på kvällen) kan man också tryggt somna om själv när man vaknar på natten.
3) Mycket välling. Välling profylaktiskt: Småttingarna dricker den även i sömnen. En flaska innan man själv går och lägger er, så sent som möjligt.
4) Inte ta upp på natten. Inte tända lampor. Söva om i egen säng. Avvakta lite innan man studsar upp ur sängen. Kanske kan hon somna om själv om hon förstår att alla andra ligger och sover?
Om inget fungerar och ungen vägrar sova då återstår bara att i djup demokratisk anda dela på nätterna. Man måste få sova.
Karin: Ja, vi måste börja köra någon form av skift, vi också.
Frida; VI bor ju inte så att Véra kan ha eget rum eftersom vi bara har ett sovrum, och mitt inne i sta'n så är det varken tyst eller mörkt.
Vi blir galna. Och nu har hon ätit dåligt i någon vecka, så då är hon utsvulten på nätterna. I natt drack hon två flaskor välling, sedan kräktes hon ned hela vår säng. Vi dog lite inombords.
Usch, fy - sömnbrist tar kål på även den bästa. Jag förstår hur du känner dig. Man känner sig nästan lite deformerad. En liten tröst i bedrövelsen är väl att du ändå har en legitim "ursäkt" (småbarn) till sömnlösheten och förhoppningsvis kommer hon snart sova sig igenom nätterna. Men framförallt - ni är ju två och det låter som ett bra förslag att dela på nätterna/helger osv.
Själv har jag under 5-6 år haft stora sömnproblem. Men jag har ingen att "skylla på". Jag är ju singel och utan barn. Det är väl bara min egen hjärna då (och lite tidningsbudet också). Svårt att förklara för andra varför humöret svänger, att gråten ligger som en sprickfärdig ballong och brister för minsta sak, varför de 10 kg först kom och sen bara vägrar att lämna kroppen trots intensiv och hård träning bra mat och flera liter vatten om dagen.
Jag väntar liksom på att nattmaran ska växa upp, sluta jaga mig, bli självständig eller ja vad som helst - bara jag får sova ordentligt igen!
Âsa; Det låter hemskt! Jag skulle i alla fall kunna sova... om jag fick. Att inte kunna sova måste vara sju resor värre.
Du kanske också har provat allt, så jag ska väl inte tipsa om kamomillthe och sådant...
Sedan är det ju så att sömnbrist kan rubba ämnesomsättningen, tyvärr. Det kommer inte mycket gott ut av att inte få sova.
Kram till dig!
Sara, vad ska vi göra? Rymma? ;)
Ja ibland vill jag faktiskt det. Och jag funderar lite på om det kanske är bättre att köpa en liten övernattningslägenhet som man kan få sova ostört i, istället för ett nytt stort boende?
Hur ska jag kunna komma till ett nytt jobb med bara några få timmars sömn i kroppen, dag ut och dag in? Det är det som oroar mig mest.
Vi får hoppas att det blir bättre, SNART, SNART, SNART!
Kram
lider med er.
Ett tips är att när Véra väl somnat så lägg dej själv oxå, oavsett tid på kvällen. När hon är på dagis, lägg dig en stund och sov om möjligheten finns. Sover dottern middag? lägg dig att sova du med.
En annan sak kan faktiskt vara att vänja av med välling på nätterna. Linn ville oxå äta på natten vilket bara innebar att hennes mage vande sig vid att "bli" hungrig på natten och förväntades bli matad med välling.
Vi äter middag vid 17. Sen får hon macka o mjölk vid 18.30 o lägger sig 19. (fick även välling ett tag oxå vid läggning men det har vi slutat med nu oxå)
Sen var det bara att vara envis. pust. Att INTE ge välling när de vaknar. För HAR hon ätit på kvällen innan (macka eller vad hon nu gillar) hon somnat så ska hon inte behöva äta på natten påstår "de visa sköterskorna på BVC/hälsocentralen" Véra är ju oxå stortjej nu och ska inte behöva äta nattmål. Nattmålen stör deras sömn mer än man tror eftersom magen är inställd på att få mat - då vaknar barnet.
Vänjer man av med det, så sover iaf Linn BETYDLIGT bättre! Visst blev det superjobbigt ett tag med mkt gråt men man får vara envisare...
Mardrömmar o hosta är svårare. Det kommer och går. Men vi märker även skillnad här att när nattvällingen försvann så blev sömnen djupare och hon blev inte lika lättväckt.
Sen de vanliga tipsen om att inte prata med henne, inte tända nån lampa, försök ha kvar henne i sin egen säng o vyssja genom att bara lägga handen på henne. Sen är det ju olika, hon verkar vara väldigt morgonpigg - det är svårt att "trolla bort". Då gäller det bara att mamma/pappa lägger sig i tid på kvällen och även försöker sova middag.
jag lägger mig sällan senare än 21 oavsett dag på veckan.
Och ju mer man tänker på hur trött man är, ju tröttare blir man. Det är enormt psykologiskt!
//AN
Skicka en kommentar