Formtopp...

Jag var löjligt stolt över mig och min joggingrunda... Jag sprang till Marinella och tillbaka och det blir 12 kilometer. Jag hade så mycket energi och ork. Det var härligt, bara härligt.
Ni vet, jag har så ofta använt träning som kompensation för - vad jag bedömt vara - excessivt matintag, eller som någon sorts straffkommendering för att tukta en kropp jag inte gillat.
Jag har varit min egen värsta fiende och så elak mot mig själv att jag tvingat ut mig på nattliga tvångsmarscher, träna utan mat i kroppen, krävt svält... Ingen glädje i det.
Att träna när man mår bra är en annan sak. Det är härligt att se vad man klarar, att svettas, att nästan känna att man flyger. Att träna inte för att förbränna kalorier, att träna inte för smal, smal, smal, att träna inte för tvång. Att träna av lusten till att träna.