The Olsson Twins

Jag och syrran bytte foton på facebook. Och folk blev så förvirrade, de visste inte längre vem de skrev till, och de kallade mig Frida, trots att mitt namn stod bredvid, och det blev jättekonstigt.
Så vi bytte tillbaka. Men det fick mig att tänka på alla dessa förväxlingar:

Alla gånger jag stått och snackat med någon samtidigt som hjärnan går på högvarv och funderar Vem är den här personen? Och sedan, när vi säger hejdå, så säger de Det var jätteroligt att träffa dig, Frida!
Ah. Saker och ting har alltid en förklaring...

Alla gånger jag visat familjebilder för folk och de säger Wow, hur har du gjort det här? Du är två gånger på samma bild? Och alla gånger jag tittat på kort och försöker minnas huruvida det är hon eller jag på bilderna.

Alla roliga vitsar jag har hört i stil med Sara, du står utanför dörren och väntar! Haha. Hahahahahahaha. Roligt.

Min lille nevös konsternation när han ser mig: Han får jättestora ögon, så blir han vit i ansiktet, så börjar hans underläpp att darra och så tittar han på sin mamma. Och tillbaka till mig. Men sedan går det över och så är allt bra.

Med åren har jag liksom accepterat den där likheten, och ändå bättre; jag älskar den, jag kräver den. När jag var yngre vägrade jag lystra till bägge namnen, och ju mer vegetarian jag blev, desto mer älskade hon att käka på Mac Donalds. När hon red ville jag dansa balett. När hon började dansa slutade jag. När hon blekte håret färgade jag mitt svart. Eftersom jag älskar leverpastej avskyr hon det. Såna saker.