Så trött på det där smällandet, som mistralvindarna orsakar så här års.
Så trött på mistralen. Så trött på helikoptrarna som far över Ajaccios takåsar stup i kvarten, lågt, och väcker alla små som sover siesta med blöjbakarna i vädret och svettiga lockar i pannan, däribland min.
Jag sprang på en bekant i morse, en brittiska som jag jobbat lite med. Hon beundrade min lilla tjocka dotter, och sade att hon såg ut att vara i fin form. Sedan tittade hon på mig.
- Men du, ma belle, du är inte i form! Je suis désolée, men det är sant!
- Nä... va? Varför säger du så?
- Sara, vi är vana att du bara gnistrar av energi, du är alltid, alltid så levande och energisk! Nu liknar du mest... en fågelunge som lämnats ute i regnet.
Ah, okej. (Man inkasserar komplimang på komplimang). Men hon satte fingret på någonting där. Det är så jag känner mig. Urlakad. Platt. Tömd.
Och det är den här platsen som tömmer mig på energi. Det är oväsendet, trafiken, solen, attityderna. Det är mammorna i parken med blankfönat hår och decimeterklackar, det är de ständigt flirtande männen, det är les apparences, det är ytligheten, det är att havet glittrar turkost precis som om ingenting hade förändrats, och det är så vackert att mitt hjärta brister om och om igen eftersom jag ser att det är vackert, men jag älskar det inte längre. Och det tömmer mig på energi, att befinna mig på fel plats.
Oh well. Nu vet jag i alla fall att det inte är björkjuice-detox som är svaret på alla mina problem, svaret fanns inom mig. Det gör ju ofta det, om man bara vågar ställa frågan. Nu försöker jag återetablera mina energinivåer med lokala vindruvor - det är skördetid, på vingårdarna är det årets arbetssammaste månad - och en balja kaffe. Snabbkaffe, förstås. Hell, det är kanske det som lakar ur mig? Kanske är det en hederlig dubbel espresso som botar den här dränkta lilla fågelungen som verkar ha flyttat in i mitt bröst?
13 kommentarer:
Åh, jag vet precis hur det där känns. Det är i princip likadant här på Rivieran... Stressen, människorna, det eviga tutandet...
Just nu längtar jag till en mindre stad, kanske lite längre upp i bergen? Där det inte är en miljon turister varje dag året runt.
Ja ja, gräset verkar alltid grönare på andra sidan.
Så känner jag ofta här i Frankfurt. Att det är för mycket bilar och folk, att det väsnas hela tiden, att det luktar illa... Då längtar jag efter svamp och mossa i skogen och kalla dopp i sjön och tänker mig att livet skulle vara hur perfekt som helst om Frankfurt bara kunde erbjuda lite mer. Mer vatten, hav och stillhet och färre människor.... Fast egentligen är jag nog mest trött på situationen på arbetet som börjar bli rutin och inte längre ger mig någon kick. (För inte skulle jag kunna bo i skogen vid någon sjö längre än några veckor längre. Jag har vant mig vid ett helt annat liv och skulle sakna så mycket.)
Julia
Min Parissyster säger exakt samma som ni, just nu. Pratar om fransk eller svensk landsbygd, avundas mig mitt Stockholmsliv där jag kan bada mitt i stan medan september fortfarande är varm.
det är en svår känsla, jag har den också och har haft den länge. Stått med en fot ut genom dörren beredd att flytta. Ja men flytta vart? Ibland drömmer jag om skogarna hem-hemma där man kan köpa sig et träslott för samma summa som man betlar i årshyra. Vette fan om man efter någåt år skulle vara nöjd där heller... Kanske borde man bara nöja sig med det man har, gilla läget.. Nån sa här ovan att man int skulle klara av lugnet efter att ha vänt sig med stadspulsen - jag vet inte - då man är född i myrarnas landskap har man det som i själen, det är först där min själ får ro. Men nu upplever jag ju detta bara 2 veckor om året..hm svår ekvation, massa flum bäst att korka fredagsvinet. Vad säger din andra hälft om en flytt då?
du kanske är gravid igen!
Åh vad jag önskar att jag kände dig på riktigt så att jag kunde göra något för att få dig att må bättre.... Vilken talande liknelse, en fågelunge som lämnats ute i regnet. Det är väl ändå ett första steg att du insett att du behöver bo någon annanstans. Hoppas att du och din man är på samma våglängd och att ni snart hittar rätt! Någonstans i någon mindre ytlig del av Frankrike kanske? Den enda o-ytliga fransyska jag känner är från Pyrenéerna :-) Eller kan din man få jobb i norra Sverige?
Anna-Lena: Ja, jag tänker också så, bort från ljud och larm och ett jäkla oväsen. Och smutsiga gator.
Julia: Ja, det där känner jag igen. Kanske kommer man ALLTID att känna så?
Cruella: Ja, naturen inpå! Wow!
Malin: Ja, det där med hyrorna alltså... För samma summa som vi påsin höjd skulle få en sliten tvåa för här, skulle vi kunna ha hus i Dalarna! Eller träslott lite längre norrut... Chris är för en flytt, om det löser sig med arbetssituation!
Anonym: Näe... Näe. ;)
Milena: Drömmen är att både jag och Chris ska kunna hitta jobb i Sverige, och vi har börjat se oss omkring!
Stackars stackars dig, det är så jobbigt när känslorna har knutit en alldeles för hård knut i bröstet. Du kommer kanske sakna Korsika också om du byter mot en annan ytterlighet!? Under tider kan du läsa jonnajintons blogg så kan du bo i norrland, i tanken, så länge...
Varmaste hälsningar
Jag håller tummarna att ni hittar en smidigt väg bort från er vackra, men energisugande, plats. Till en plats som är BÅDE vacker och rofull för själen!
Ja eller hur ( angånde hyran)! gamla bekanta man möter på gatan I hemknutarna som berättar att dom köpt hus med swimmingpool å hela faderullan.. Själv har man orealistiska drömmar om att komma sig ner på marknivå för att få en 2*3m torr gräsplätt till sitt förfogande, men samtidigt vet att man inte har råd. Aldrig kommer att ha råd. Inte alls bitter;)
jag är så nyfiken på vart ni kommer landa. själv sliter jag med att försöka älska italien som jag liksom bara hamnat i och det går väl.. sådär? det värsta är nästan att det är så svårt för andra att förstå. de flesta svenskar som flyttat hit verkar ha förälskat sig i landet. inte jag. inte än iallafall. även för mina svenska vänner hemma ter det sig konstigt - jag har ju evighetssommaren, värmen, havet, bergen, maten, italienarna (jo jag tackar) - men ändå är det något som ständigt saknas i mitt liv.
*krama om *
Tydligen bor du i paradiset men det kan ju faktiskt hitta pâ och hända att du behöver lite miljöombyte för även i paradiset sâ smyger Vardagen omkring och gör allt trâkigt och stressigt. Anna - Lena har ett bra tips; och upp i bergen över en helg tex. Eller flytta? Jag skulle älska att flytta men min man är totalt rotad där vi är sâ här lär jag sitta ett tag till.
Skicka en kommentar