Véra har börjat andra året i école maternelle, eftersom man i Frankrike börjar när man är 3 år gammal, med skoldagar från 08.20 till 16.30. Kravet för att få börja är att man är blöjfri, därför är franska föräldrar rätt stressade med den grejen. Eftersom barnomsorgen är aningens bristfällig, och ingen egentlig föräldraledighet finns så har man som mamma rätt att ta tjänstledigt 3 år, för att ägna sig åt sina barn, och skolan blir givetvis ett sätt att få billigare barnomsorg.
De är 23 elever (13 som är födda i slutet av året, vilket är skönt för mitt lilla senhöstbarn, det blir mer jämlikt då), en maitresse (Madame P) och en assistente maternelle som hjälper till med skoknytning och toalettbesök.
Det som mest oroade en skandinaviska till att börja med: De långa dagarna. Betygen. Disciplinen.
Skolan är inte dagis, även om det inte är så att de sitter still och ägnar sig åt andragradsekvationer hela dagarna. Det ställs ganska höga krav på disciplin, självständighet och "lydighet". Men min förstfödda älskar skolan, och första året kom hon hem med högsta betyg i nästan allt.
- Hon tillhör de duktigaste, var omdömet.
Jag känner mig skeptiskt till betyg och omdömen så tidigt, och jag är tacksam över att ha ett barn för vilket det franska systemet verkar passa alldeles utmärkt, men det är inte fallet för alla. Självklart blir jag stolt som en tupp, men det är blandat med en oro för att min dotter ska bli en sådan där "duktig" tjej med allt vad det innebär. Ni vet, när man är tre är man mitt inne i det här identitetsskapandet, hon konstruerar sig själv just nu.
I de flesta kommuner kostar skolmaten pengar, från 3 till 8 euro per måltid.
Som förälder förväntas man köpa pennor, papper, lim, kritor, näsdukar, våtservetter, pärmar etc. till sitt barns skolgång.
Det verkar ganska vanligt att gå om en klass (till och med första året som treåring), om man inte har "travaillé assez", jobbat tillräckligt hårt.
Vi är på gott och ont ljusår från det svenska skolssystemet.
21 kommentarer:
Jag gick i det där skolsystemet, från fem års ålder till elva. Och jag var Vera-typen. Höga betyg (det var inte bara betyg förresten det var också etta i klassen, två i klassen... sämst i klassen). Det var att stå med Åsnemössa i ett hörn och skämmas om man hade varit dum, alternativt få en spark i rumpan av fröken framför alla, eller inte få vara med och leka på rasterna - men låt oss hoppas att straffsystemet glidit in i 2000-talet.
I vilket fall, när man är skärpt fungerar det. jag hölls utmanade och driven.
Sen kom jag till Sverige och blev en ganska medioker elev. Det fanns liksom inget att kämpa för. Utvecklingen var så lam. Jag är ändå inte en person med nån vidare tävlingsanda.
Kort sagt: det franska skolsystemet gynnar eliten, det svenska leder oss alla ner i mellanmjölken.
Och det är hemskt med barn som blir idiotförklarade och få gå om klass efter klass. Men det är också lite tråkigt att det som kan bli briljanta hämmas.
Det finns ju för- och nackdelar med det franska systemet. Det är bra att barnen blir drivna och utmanade men en tre-åring ska inte behöva stå i skamvrån. Alla barn är olika. Vissa är tröga i liten ålder men blommar upp när de kommer upp i mellanstadiet. Det kan göra att barnen får dålig självkänsla om de ska känna sig som "sämst i klassen" bara för att de inte kan stava sitt namn vid tre års ålder.
Bra att Vera anpassat sig bra. Jag hoppas bara lärarna sprar på ordet "duktig". Jag tror inte det är bra att använda det ordet för mycket.
Själv kommer jag (om möjlighet och ekonomi finns) sätta mina barn i en internationell skola. Jag tycker inte om den där pressen de sätter på franska barn. Och tävlingar om vem som är bäst? Galet!
Jag menar så klart att barnet inte ska behöva stå i skamvrån i skolan inför alla andra barn för att det inte är "duktigt nog", inte av andra anledningar. Lite diciplin är bra om de inte lyder och beter sig illa!
Det som verkar helt galet är bedömningarna och synen att det liksom bara är att skärpa sig. Att arbeta tillräckligt är nog för de flesta svenskar inget som över huvud taget KAN associeras med så små barn med allt vad det innebär av skillnader i utvecklingstakt osv. Det känns väldigt mallat.
Jag kan tycka att det franska skolsystemet är bra. Det jag inte tycker om är betygen, de ska man inte behöva få när man är så liten! Men jag har tänkt på en sak, nästa alla pluggar vidare på universitet eller högskola här, nästan så att det finns alldeles för många högutbildade tycker jag, men i Sverige så är man "skoltrött" efter gymnasiet och det är inte så många som pluggar vidare... P.g.a det så tycker ju jag att det franska skolsystemet verkar bättre.
Anna-Lena, bilden är lite mer komplex än så. Det är riktigt att Sverige har en jämförelsevis liten andel studenter som går direkt från gymnasium till högskola. Men sedan ökar andelen äldre studenter, kolla gärna länken där olika länders statistik finns med.
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_12_A05TI0904.pdf
Ja, just det. Bestraffningssystemet lever nog delvis kvar. På Véras dagis hade de skamvrå fortfarande. *chockad*
Här är en länk med statistik från 2010 som visar andelen av befolkningen 25-64 år med högre utbildning i olika länder. Sverige ligger högre än Frankrike.
Jag tycker personligen att det är bra att ta ett par års studieuppehåll efter gymnasiet för att göra och se annat innan man påbörjar studier. Kanske ökar också chansen att göra ett genomtänkt framtidsval och slutföra studierna och trivas och utvecklas i yrket.
Jag tycker tyvärr att i den svenska kommunala skolan är det alldeles för slappt. Knappt någon diciplin eller respekt lärare och elever emellan.
Självklart beror det på hur klasssammansättningar också ser ut, att det i vissa klasser kan vara jättestökigt och i andra inte. Också det beror på lärarens auktoritet.
Men att kunna få sitta med hörlurar och lyssna på musik för att kunna koncentrera sig pga oljud i klassrummet, eller att som det pratades om förra året att elelverna skulle få tugga tuggummi på lektionerna för att öka koncentrationen!
Hallå vem är det som bestämmer? Läraren eller eleverna?
Cruella; På så vis, jag hade aldrig sett någon statistik utan gick mest på hur jag och mina skolkamrater gjorde och reagerade. Nu vet jag inte vad som är bäst? Franska skolsystemet kan kännas lite "strängare" vilket jag tycker är bra, men jag tycker ju inte om bestraffning förstås!
Jag håller också med om att det är alldeles för slött på många håll i den svenska skolan. Man kan nog ha både demokrati, medbestämmande, alternativa pedagogiker och grupparbeten utan att slänga allt av ordning och högt ställda krav överbord. Jag har tre tonåringar varav en tog studenten i våras och och jag har blivit mer och mer tveksam till den svenska grundskolans brist på ordning - och då menar jag verkligen inte bara ordningen i klassrummet utan lärarnas arbetsvillkor, skolans kringresurser som inte direkt berör undervisningen, bristen på "samhällskontrakt", uttalat eller underförstått, mellan skola, elev och hemmet etc. Och då har mina ungar ändå haft tur och gått i kommunala skolor som funkar hyggligt.
Min lilla 3-aring har precis borjat maternelle forra veckan och hittills ar han jattenojd. Jag har varit lite tveksam till det franska systemet ocksa, mest for att man inte vet vilken karaktar ens barn kommer att ha. Nu verkar det som min son ar ganska lik mig och snarare blir peppad av lite 'tavling', men man far val se hur det blir. Jag gick sjalv i internationella skolor storre delen av grundskolan och jag maste saga att det verkligen kan ha bade for och nackdelar. Det ar ju otroligt 'transient', barn kommer och gar hela tiden, och det kan verkligen bli svart nar barnen som stannar lite mer permanent forlorar sina kompisar om och om igen. Ofta ar ocksa internationella skolor amerikanska i grunden och deras system ar ju inte heller felfritt direkt (den stora internationella i Yvelines ar ju statlig fransk men med nationella sektioner, basta av tva varldar?) Jag tror personligen att alla barn har nytta av lite
disciplin och nyttig konkurrens, trots allt ar ju livet sant. I Sverige kan man ju latt invaggas i lite falsk sakerhet och sen blir det ju varldens chock nar man ska ut i arbetslivet. Detsamma med hogskolestudier. I Sverige kommer ju manga inte ens ut pa arbetsmarknaden ordentligt forrens de narmar sig 30, hela samhallet blir ju lite snett av det.../ Anna
Som mamma och blivande lärare får jag lite ont i hjärtat...förlåt, men jag kan inte förstå varför barn inte kan få vara barn. Jag tycker att det är tidigt att ge betyg i årskurs 6 som vi nu ska göra i Sverige. Det kanske gagnar de "duktiga" men det är tufft för de som kämpar och har det jobbigt....Det är ju som att sorteringen av människor börjar redan där, det låter lite hårt att bedöma en tre-åring på det sättet eftersom alla utvecklas olika.
//Linda
Jag har haft två barn i fransk maternelle och ser lite annorlunda på det där med betyg, eller omdömen som det egentligen handlar om. Vi fick hem ett dokument där fröken "utvärderat" barnen på ett fyrtiotal punkter. Dessa punkter svarar mot årskursens mål. Det handlade alltså inte om att ge en femma i franska, en trea i matte och en fyra i uppförande. För varje punkt angavs huruvida barnet "uppnått", "tränar på" eller "inte uppnått" målet.
Min äldsta hade exempelvis uppnått målen "kunna skriva sitt eget namn", "känna igen ett antal andra namn i klassen". Hon tränade fortfarande på att "använda lägesbegrepp som framför, bakom, bredvid, ovanför och under".
Hennes yngre syster hade uppnått målen "kunna sitta stilla och lyssna på en saga", "kunna namnen på de flesta i gruppen", "känna igen geometriska figurer som cirkel, triangel och kvadrat", ...
För mig handlar det inte om att betygsätta barnen, utan om att redovisa den uppföljning som görs av barnens utveckling relativt målen. Jag som förälder vet att fröken tagit sig tid att ta reda på hur varje enskilt barn klarar rimliga mål. För mig är det mycket positivt.
Usch jag är lite kluven i sådana här frågor. Vi bor i England och har precis fått en son. Vi är båda överens om att vi inte vill att han ska gå engelsk skola. Så vi har fyra år på oss att bestämma vart vi ska ta vägen. Jag lutar åt Sverige då jag alltid tyckt att skolsystemet fungerar väldigt bra där. Men nu när jag läser vissa av punkterna ovan så blir jag osäker på om det ff är så. Jag tycker definitivt att barn ska få vara barn dock och att tre år är lite väl tidigt att börja skola. Av de franska människor som jag träffat i London (extremt många) så tycker jag absolut inte att de är mer väl / allmänbildade än nån annan. Självklart är inte alla fransmän lika inte så jag menar men överlag tycker jag att vi i Sverige verkar minst lika utbildade.
Hos oss kostar skolmaten 2euros per måltid...
Har en flicka som gar i CM1(9 ar), en pojke i CE1(7 ar) och en till liten tjej som precis som Véra gar "moyenne section". Mina äldsta barn har alltid tyckt om skolan och blivit sporrade av poäng och betyg. Tva ganger har det hänt att dom fatt en "punition", vilket inneburit att dom skulle skriva det dom gjort men inte fick göra 10 ganger. T.ex."Jag far inte prata i korridoren". Känns ganska sa omodernt som straff tycker jag.
Nu har lärarna pa deras skola börjat använda "belöningar" i större utsträckning än bestraffningar. När eleverna sköter sig som dom ska och dessutom jobbar bra far dom ett litet, fint kort, när dom samlat ihop tio sadana kort far dom ett stort kort eller en bok. Det fungerar tydligen bättre enligt bade lärare och elever.
Med min minsta lilla tjej kan jag känna att det svenska skolsystemet kanske skulle varit bättre. Hon vill helst göra som hon själv vill mest hela tiden och det uppskattas inte riktigt av franska skolan som ända strävar efter att forma alla elever efter samma mall. Ta t.ex. sättet alla ska skriva pa, jag har svart att se skillnad pa olika människors handstil här. Det är verkligen snyggt skrivet till skillnad fran mina egna krumelurer men det känns samtidigt opersonligt. Det skulle aldrig tillatas att sätta hjärtan pa i:na som vi gjorde i skolan när vi var sma.
Ja, ja, vad jag ville säga var att jag precis som Milea skrev tror att franska skolan gynnar dom som är "duktiga" och jobbar "bra". Medan svenska skolan verkar ha lite mer talamod med dom som ar svagare och annorlunda.Sa verkar det i alla fall utifran sett.
Min Lilla är ocksâ pâ andra âret i Maternelle och jag har haft turen att likt Hanna fâtt hem inte betyg, men omdöme. "Allt är ok", typ. Är det inte sâ att vissa termer helt enkelt används olika - här uppmuntras visserligen offentligt ex. att lära sig hitta sitt namn, skriva sitt namn etc väldigt tidigt, men visst mâste det väl sâ ocksâ vara i Sverige?
Detta med skamvrâ var ocksâ ngt vi fick uppleva pâ hennes dagis. Men sen förklarade de mycket pedagogiska fröknarna vad de menade med det och varför - och jag tyckte det var absout "godkännbart", dvs barnet som slagit ngn annan eller annat fick helt enkelt vara lite vid sidan av gruppen för att ha tid att reflektera över att det inte är ok att bitas (ngt i vart fall min lilla mkt tidigt kunnat vara med och fundera om).
Sâ - i mitt fall var jag mer skeptisk till "skola" och "betyg" etc tills jag var där som förälder. Än känns det inte av nâgon press alls, däremot mycket uppmuntran för samtliga av de smâ.
Jag tycker också överlag att personalen är uppmuntrande och tålmodig, förutom en och annan assistante maternelle som bara skriker åt barnen... Men visst är det lite old school, det är det. Svårt för mig att jämföra med svenska skolan, det har nog hänt en del sedan jag gick där! :D
Jag känner igen mig mycket i din tveksamhet och din kritik mot franska skolsystemet. Min 'stora' tre-aring började nu för 2 veckor sen, precis blöj-fri och jag har haft enormt svart att acceptera de stora klasserna (vilket i vart fall iofs bara är 16 barn), att ingen ger en feedback vid slutet av dagen. Var skola slutar 15h men om man jobbar kan man ju inte hämta da, sa da blir det ju fritids i minst en timme och de vet ju inte hur hon har haft det pa dagen. Däremot tycker jag att disciplinen i allmänhet är en bra grej - vi är sa himla 'mjuka' hemma sa hon mar nog bra av disciplin i skolan.
Men som sagt, hon verkar älska det, det är bara mesiga svenska mamma som fortfarande vänjer sig....
Å vad svårt det där är. Jag känner mig väldigt kluven här i Colombia. Dessutom är det här så oerhört segregerat, vill man att ens barn ska ha en vettig utbildning får man betala dyrt för det, och de kommer aldrig ha kompisar från någon annan socioekonomisk bakgrund än de själva.
Skicka en kommentar