U Papacionu (Ajaccio).

Jag har nämnt den här restaurangen flera gånger förr. Men det finns en anledning till det, och det är att timmarna som spenderas i gränden som leder från gamla stan ner till havet alltid blir så perfekta. Man kan vila kinden mot katedralens sträva stenvägg och betrakta människorna som går förbi.Det finns ingen matsal, utan alla bord står mitt i gränden. Man skymtar havet om man sitter rätt till.

I går möttes vi av kindpussar och: "Ert bord är ledigt, vad vill ni ha?". Då vet man att man blivit stammis. 
Vi inledde med pastis i lerkrus, sedan dessa ljuvliga, ljuvliga pizzor, de bästa och mest raffinerade jag någonsin ätit, och sedan gick vi loss på dessertmenyn också. Resultat: En smältande chokladkaka med grädde, och en Poire Amandine. Kaffe och ovilja att någonsin vilja resa sig igen. De fixar alltid superbra, supersnabb mat åt en utsvulten nästan fyra-åring också, som de aldrig tar betalt för.
Kanske går vi dit nästa vecka igen. Misstänker att Christophe, som ägaren heter, snart stänger för säsongen. Om ni har vägarna förbi Ajaccio, någon gång, glöm inte att äta en pizza och beställa in en karaff vin här. 
Det är så mysigt.