Vérinou på promenad i Rismyr, Härjedalen, där vi bodde tio dagar under semestern. Det är en av de vilsammaste och vackraste platser jag vet. Fast lite skrämmande om man inte känner till den här sortens natur, tallskog och myrar.
En av mina äldsta vänner, A-S med sin lilla tjej Ingrid. Det var så roligt att träffa dessa platinablonda dalkullor.
Nyplockade hjortron, eller "arktiska björnbär" som de kallas på franska. Härligt när man hittar, men jag är inte särskilt förtjust i den egendomliga smaken. Chris älskar varma hjortron med vaniljglass, men testa även med smält grönmögelost. Delikatess om man gillar hjortron och ost!
Min mormors guldkantade mosippekoppar. Mosippa är Härjedalens sällsynta landskapsblomma, och när man får kaffe i mosippekopparna i vardagsrummet (med tårta och tre sorters kakor) då får man nästan anta att man kvalar in som finfrämmande.
Två björnspanare på skogsväg i Härjedalen. Ärligt, går man lite för långt på den här vägen så kommer känslan så starkt av att man är betraktad. Närvaron av stora djur är så stark att håren reser sig på armarna. Ett tips är att sjunga högt. I de här skogarna finns de vilda, mäktiga djuren.
Fikapaus på Bryggcaféet i Falun med ovan nämnda platinablondiner. Mjukglass och festis, gråsparvar all over the place (hej på er, såna som ni finns inte där jag bor) en av semesterns sista dagar.
2 kommentarer:
Så fint det ser ut. Och de där vägarna utan slut rätt in i skogen - så ser det ut på mitt landställe i Hälsingland också. Jag brukar vända när den där känslan av att vara iakttagen kommer, och börja springa. Fort. Livrädd för björnarna som jag inbillar mig är efter mig.
jätte vacker. Så precis ser det ut i mina hemtrakter också, inte är det konstigt att man längtar hem ibland... Hem längtan brukar vara som värst efter ett hembesök:/ Men säg, vem är inte finbesök om inte barnbarn och barnbarnsbarn från en ö långt borta?
Skicka en kommentar