Ojdå, pizza...igen.

Vi har beställt pizza, och det hänger en vit pitbull utanför dörren som ser lite oberäknelig ut. Hoppas den inte hindrar pizzakillen.

Nedräkningen har börjat

Det är 5 veckor kvar till Pyrets beräknade ankomstdatum. Fem veckor! Det är ju... bara lite mer än en månad!
Vi har börjat packa väskan som ska med till sjukhuset, och valt ut små pyjamasar, bodys och strumpor... Storlek 50, och det mesta i vitt.
Sedan är frågan... vad ska jag ha på mig? Pyjamas? Joggingbyxor? Min japanska nattskjorta som jag stal från hotellet i Tokyo?

Utan ord. Gissa var?

Utan ord hos Pumita!

Lattemorsor och lattementalitet

Det här var intressant att läsa i DN. Om hur lattemamman med sin livstil - kopplad till konsumtion och shopping - representerar ett nytt föräldraideal.
I Sverige går lattemamman inte att undvika. Hon återfinns ofta på ett kafé i stadskärnan (hon är mammaledig så tillfällena är många), med lattemammabibeln Mama i handen, en caffe latte (förstås), hon har förmodligen även en hållare för takeawaylatte på sin superlätta, sportiga barnvagn.
I Frankrike är lattemamman sällsynt - och jag intrycket av att gravida kvinnor och bebisar inte medialiseras i samma utsträckning som i Sverige där veckotidningarna säljer lösnummer på gravida people eller kändisar med baby.
Jag skulle också tro att det handlar om möjligheten till att lattefiera sina dagar. Mammaledigheten i Frankrike är max 16 veckor, och då är 4 av dem innan bebisens ankomst. De som vill vara hemma längre får det givetvis, men utan ekonomisk ersättning, och utan garanti för att återfå samma nivå på sin arbetsplats när de kommer tillbaka.
Den manliga motsvarigheten till lattemamma skulle möjligtvis kunna vara babybjörn-pappa, och man ser fler och fler män utrustade med bärsele och liten bebis. Men i Frankrike är det pappor som inte jobbar som har tillfälle till det: Pappaledigheten är 11 dagar.

Petit déjeuner, frukost eller breakfast?

Jag skulle vilja ha en parfym som doftar bageri. Det finns ingenting som luktar så gott som när man går förbi bageriet på morgnarna och känner doften av varma, frasigt gyllenbruna croissanter, färska baguetter, pains au chocolat... Att doppa hämningslöst i kaffeskålen.

För mig är fransk frukost - som väl är det närmaste man kommer continental breakfast - semester, eftersom det var någonting vi åt enbart på familjesemestrar i Frankrike. Jag och mina syskon lärde oss säga Une baguette et cinq croissants s'il vous plaît, och travade iväg till bageriet, sedan bredde vi på smör och smetade på tjocka lager sylt på våra baguettehalvor, i solskenet på terrassen utanför huset vi hyrde, i Narbonne, eller i Saint Malo.

Men här kan jag sakna naturell yoghurt i literförpackning, fullkornsbröd, leverpastej och smörgåsgurka, messmör och knäckebröd. Som jag njuter av när jag är i Sverige.

English breakfast anammade jag aldrig, trots ett par år i London. De grillade tomaterna var det enda jag gillade, men stekt bacon - eller vita bönor - till kaffet... Nä, va?

I Taiwan var den klassiska frukosten tjocka skivor sött bröd med sylt, eller söta bullar fyllda med olika saker. Tilllsammans med en gigantisk mugg iste eller iskaffe, med så mycket socker att det knastrade mellan tänderna.

Men de märkligaste frukostar jag fått var i Japan. På hotellet i Tokyo fick vi vitkålssallad med röda bönor och sojadressing, hårdkokta ägg och svart kaffe (Alla som någonsin vaknat och känt sig lite sugna på lite vitkål till frukost ger sig till känna nu), men det var bara uppvärmningen inför frukosten vi ställdes inför i Osaka: Panerade fiskfiléer, ris, torkat kött... och nattobönor. Nattobönor är fermenterade sojabönor som blivit klibbiga och liksom trådiga. De vispas med hjälp av ätpinnarna ihop med ett rått ägg innan man avnjuter dem. Det hälsosammaste man kan äta tydligen, men är det gott?

Är ni mer espresso- och croissant eller havregrynsgröt till frukost? Eller jästa bönor?

Ajaccio bit för bit

Har jag sagt att vi kommer att flytta hit nästa år? Till en början var jag osäker på om det är en bra idé att flytta till sitt semesterparadis. Kan man ta med sig vardagen in i drömmen utan att förstöra den? Men jag tror att det går, och jag kan nog vänja mig vid mitt nya hörn av världen.
Även om jag inte tror att det är slutstationen. Inte än. Det är inte där jag slutligen kommer att ställa ned resväskan. Bara en stund, ett ögonblick. Ett par år.

Jag blir ivrig när jag tänker på närheten till andra platser: Grekland, Italien (Sardinien går att se med blotta ögat från Bonifacio), Tunisien, Marocko... Men det blir längre hem till Sverige. Men vägen hem är alltid den längsta, som de säger. Och Korsika är närmare än Zhong-Li i Taiwan, eller hur?

Oslagbart: Parmesan och pisto

I går kom vi hem sent, och då uppstod det ögonblick där vi tillsammans öppnar kylskåpsdörren, betraktar innehållet, sedan tittar vi sorgset på varandra och frågar:
- Vad ska vi äta till middag?

- Eh... en pizza?, brukar någon av oss hoppfullt drista sig till att säga, sådana här stunder.
Så vi bestämde oss för en pizza, C springer ner på torget, och jag dukar bordet och gör sallad. Så kommer han tillbaka. Efter fem minuter. Utan pizza. Pizzakillen stängde precis.

Ny öppning av kylskåpsdörren. Och jag får en snilleblixt. Den ultimata maten när det är sent, the comfort food of comfort foods, den som det bara är att slänga ihop på den tid det tar att säga croque monsieur! Varma mackor!

Men jag hade överskattat mitt kylskåp insåg jag snabbt... Men man tar vad man har. Inget smör, men väl en burk pisto. Ingen vanlig skinka, men påpassligt nog några skivor lufttorkad skinka. Och ingen vanlig ost, men en bit vällagrad parmesanost. Och så ett par hyfsat pigga tomater.

Och dessa parmesan-pistocroques blev vansinnigt goda. Vilket bevisar min tes att det enda man verkligen behöver ha i kylskåpet är en bit parmigiano reggiano och en burk pesto. Att kombinera och missbruka i oändlighet.

Lördag morgon

Kaffebryggaren kokade över och finanskrisen kvarstår, men jag tänkte släppa alla negativa tankar och gå en strandpromenad. Eller en promenad längs vinodlingarna som börjar bli vackert höstfärgade. Eller ta en varm choklad i hamnen i Carnon med tidningen, kanske?

Oh, alla dessa val man måste ta ställning till...

Message sent

Jag avskyr att skicka iväg ett jobb - en artikel, en text - och att sedan vänta på svar. När jag postar är jag alltid övertygad om att det är det uslaste de någonsin kommer att ha haft på sina skrivbord. Och säkert fyllt med faktafel (trots trippelkollar) och stavfel (temporär dyslexi).

Trots att jag vet att det inte är så. Men det var likadant när jag var reporter på SVT. Varje gång innan nyheterna sändes satt jag framför teven och tänkte att vad farao har jag gjort, och att det är uselt och att jag kommer att få ilskna samtal (vilket men ju i och för sig får som journalist, men de samtalen bör komma utifrån redaktionen, och inte från en ilsken chefredaktör).
Det var aldrig uselt, men min prestationsångest har en tendens att golva mig. Så dumt, och så mycket energi man kan lägga på annat.

Finanskris och att göra barn själv

Kaffebryggarens ljud dränker all information från radionyheterna. Det passar mig bra, jag orkar inte höra ett ord till om finanskrisen. Inte heller hur Nicolas Sarkozy rasar över dem som bedragit kapitalismens sanna själ.
Befinner vi oss inte mitt i den?
Och att det är finanskrisens fel att problemen med arbetslöshet, tillväxt och köpkraften inte är lösta.

Annars pratar man om den 200 meter höga glaspyramid som ska konstrueras i Paris.

Och att man fortfarande inte vet vem som är pappa till justitieminister Rachida Datis (44 år, singel och gravid) barn. Jose Maria Aznar dementerade ju, och nu pratar man om provrörsbefruktning.
Även Carla Bruni Sarkozy vill ha barn. Med Sarkozy.

I går läste jag förresten (var läste jag det någonstans?) att Carla aldrig säger "cheese" när hon blir fotograferad. Hon säger "sex". Att prova?

Min man är den bästa

Det kallar jag kommunikation! Oh, nu ska jag... krypa upp i soffan. Jag och min magnum.

Öppen kommunikation

Maken är och handlar och innan han åkte frågade han om jag ville ha ett paket magnum mandel (ja, det har blivit en besatthet. Jag tänker på magnum mandel varje dag. Jag kan vakna på nätterna och längta efter magnum mandel. Håller jag på att bli tokig?)
Men jag säger:
- Nej, gör inte det! Jag äter lite nyponsoppa i kväll istället.

Och nu sitter jag och hoppas att han har tolkat den verkliga meningen i det. Vilken var YES YES YES!

The human touch

Jag skriver en artikel i vilken redaktören ville se "människan, vad som har format henne till den hon är". Femtusen tecken nedplitade, och jag läser igenom. Den skulle passa i Allers. Kan funka.

Ni skulle inte känna igen mig

Idag har jag köpt någonting så spännande och sexigt som en amningsbehå.
Och det tar inte slut där med min vilda shopping; kunde inte heller motstå en läcker skötväska med termosfack för att hålla mjölkflaskan varm.
Och inne på Galleries Lafayette föll jag handlöst för en pytteliten mössa i ekologisk bomull. Och jag surfar på nätet - inte för att fynda festliga toppar och skinny jeans - för att hitta den perfekta mobilen att hänga över sängen.

Vad har hänt med mig? Jag brukade ju handla skor. Och läppglans. Och... skor. Mitt shoppingbegär har tagit en märklig vändning...

Jag kan avslöja...

...att Pyret blir fransk. Till att börja med i alla fall. Efter att ha kollat upp vad som gäller med nationaliteter på barn med föräldrar från olika länder så är det så att Pyret kommer att födas på franskt territorium, och eftersom Frankrike tillämpar territorialrätten så räknas h*n som fransk medborgare.
Men h*n har rätt till dubbla medborgarskap, så det ska vi givetvis ansöka om på ambassaden, när det blir dags för första passet! Jag tänker mig att det kan vara praktiskt att vara franco-suédois, kanske inte på en gång, men sedan när h*n blir lite äldre.

Min stora mage

Vad många som kommenterar min mage! Och vanligaste kommentaren är "Är du säker på att det bara är en?" (Svar ja, ganska säker efter 4 ultraljud. Bara ett pyre).
Och jag som inte tycker att min mage är så enorm, men det kanske är för att jag har vant mig successivt?

Korsikas genuanska torn

Det genuanska tornet utanför Porto, på nordvästa Korsika

La tour Parata, vid Iles Sanguinaires, utanför Ajaccio

Utsikten från tour Parata - har man tur får man se lekande delfiner!

De mest framträdande spåren efter den genuanska ockupationen på Korsika är de vakttorn som pryder den branta kusten längs hela ön och som blivit en symbol för La Corse. De började byggas för att skydda ön mot pirater och man konstruerade ett knappt hundratal. Idag finns nästan 70 stycken kvar, i olika skick. Flera av tornen tillhör - trots att de är klassade som historiska monument - privatpersoner, som har inrett, byggt om och byggt ut tornen som excentriska bostäder, vilket de lämpligt nog passade på att göra innan strandskyddslagarna trädde i kraft. I ett torn som jag har besök på Cap Corse hade man gjort konstgalleri, och andra kan man inte alls besöka eftersom de inte underhålls, och rasriskerna är för stora.
Jag kan tycka att Frankrike ibland inte har gjort tillräckligt för att skydda sitt stora kulturarv, staten har sålt ut mycket, ett exempel är ett gammalt kloster i Saint-Guilhem-Le-Desert där man sålt delar av byggnaden som transporterats till USA, för att ersätta med nybyggt. Snarlikt, men inte äkta.

Man roar sig

I kväll blir det spaghetti bolognaise och en dvd i soffan.

Le syndrome de cigale

Det är som en aning svårt att komma i gång igen efter semestern.

Leche-vitrine

Skyltfönstren fylls med alla fina höstkläder nu, och av alla säsongers kläder så är det höstkläderna mitt hjärta slår mest för. Ylle, kashmir, luddiga, mjuka tröjor, snygga kappor och - min passion och stora lovestory - stövlar.

Det är sådana här stunder det är bra att bo vid Medelhavet. Man kommer snabbt ur sin längtan efter mohairkoftor när det fortfarande är 25°.

Uppdatering tatuering

Min tatuering har på ett mirakulöst sätt klarat sig genom den här graviditeten. Det hade jag nog aldrig trott, men den ser ut precis som innan. En detalj, bara. Den har förflyttat sig uppåt.

Min piercade navel var en annan femma. Jag tog ut den när jag började få mage, i början av femte månaden, (då jag oroade mig för champagnekorks-effekten, om ni minns), och hålet har inte antagit doughnutstorlek. Men skinnet runt omkring verkar ha blivit missfärgat och lite... krokodilaktigt på något sätt.

Så, kids, lyssna på tant Sara. Även om ni tror att ni aldrig ska ha barn när ni är 17 så kommer ni förmodligen att vilja ha det ändå. En vacker dag. Så fundera noga över var ni placerar piercings och tatueringar.

Inga franska tår

Jag är glad att vi är eniga i franskmanikyr-frågan. Tårna lämnar vi i fred.

Fransk manikyr

En av tjejerna på föräldrakursen har fransk manikyr på tånaglarna. Jag har ett väl utvecklat sinne för sådana här detaljer, men jag noterade det nog mest för att detta för mig är ett litet mysterium. (Och för att jag själv har så fula fötter att jag är besatt av fina fötter. Besatt, och grön av avund.)
Jag anser att fransk manikyr i allmänhet är otroligt ambitiöst - att vänta på att tre, fyra lager lack ska torka har jag aldrig haft sinnesro till - och att ha det på tånaglarna är ren överkurs. I vanligt tillstånd.
Men Delphine är gravid i åttonde månaden. Ett mysterium.
Jag menar, jag själv kan se mina fötter, med en liten ansträngning. Men att kunna måla tånaglarna med precisision? Inte en chans. Kan knappt knyta mina egna skor.
Jag är imponerad. Eller så fuskar hon med besök på skönhetsalong.

Napoléons Ajaccio

Det går inte att besöka Ajaccio och undvika att gå i ajacciosonen Napoleone di Buonapartes fotspår, eller i hans mor Laetitias, vars namn pryder skolor, gator och byggnader över hela Korsika. Napoléon var en legend redan under sin livstid, och även om bilden av honom är en blandning av tyrannisk envåldshärskare och strålande kejsare så har han påverkat europas historia. Sedan sin kröning som kejsare härskade han över en stor del av Europa, ända tills det berömda nederlaget vid Waterloo 1815.
I Ajaccio kan man besöka hans barndomshem, titta på monumentet vid Place Austerlitz, beundra guldglansen i le salon Napoléonien i stadshuset och givetvis Musée Fesch samlingar av föremål och målningar.

Allt blir bra

Dåliga nyheter regnade över oss lagom till helgen. Men det känns okej, det är bara att acceptera och gå vidare. Men jag tror att allting stoppas upp av den gravidbubbla jag befinner mig i. Ingenting annat är riktigt viktigt och jag känner mig ganska lugn och skyddad. Allt blir bra.

Fredag, läkarbesök och föräldrakurs

Två och ett halvt kilo upp på en månad! Vanlig preggoeffekt eller magnum mandel utan återhållsamhet? Verkar funka i alla fall.
Annars känns det att dagen D närmar sig... Jag ska träffa en narkosläkare för att diskutera bedövning, och för att se om jag kan få epidural eller inte, och nästa vecka ska vi till kliniken för inskrivning. På riktigt.

På förberedelsekursen - som känns lite som softa yogapass, med andning, en pilatesboll och mjuka kuddar - fick vi 3 nervösa par idag veta vad vi ska ha med oss för vår sejour på kliniken (minst 5 dagar, tydligen). Och lite vad vi kan vänta oss, även om det är omöjligt att föreställa sig.

Till de blivande papporna gavs rådet att de bör undvika uppmuntrande tillrop i hejaklacksstil, varma ylletröjor (svimningsrisken) och ovälkomna skämt "för att lätta upp stämningen".

Nu ska jag och Pyret sova. Bonne nuit!

Lunch i hamnen, port Tino Rossi, Ajaccio

I de lugnaste vatten

Jag misstänker att jag kommer att få ett ärr efter min närkontakt med brännmaneten. Det ser ut som om jag blivit riven av en leopard; fyra breda, ilsket röda ränder på underarmen. Snyggt.

Mamma Mia

Vi såg Mamma Mia i går - som precis har kommit till Frankrike - och nu sjunger jag abba-låtar. Smittande.
Omgivningarna i filmen påminde inte så lite om Kalliste (det namn som grekerna gav Korsika, betyder den vackraste).

Hoppsan

Jag har inte köpt särskilt mycket mammakläder alls. Utbudet är ju fantastiskt, men det känns onödigt att köpa saker som förmodligen kommer att sitta ganska illa efter de här nio månaderna.
Så jag har fiffigt använt alla kläder jag fortfarande kan ha; låga byxor, tunikor, empireskurna toppar, och under sommaren C:s linnebyxor - som jag dessvärre har trampat sönder fållarna på.

Men nu har jag kommit till en gräns. Min fina svarta topp med broderier var ursnygg och smickrande för min runda mage. Tills jag satte mig ner. Den sprack. I ryggen. Uppifrån och ner.

Synd på en så fin topp.

Pojke eller flicka?

Jag har fått en mörk rand på magen. Tyder på pojke.
Min navel är platt. Tyder på flicka.
Gick inte upp snabbt i vikt i början. Pojke.
Mådde illa i början av graviditeten. Flicka.
Äter hellre skorpan på brödet än innanmätet (jojo, det här är vetenskapligt). Pojke.
Mitt tandkött blöder mycket. Flicka.
Min mage var väldigt putig i början, tyder på pojke. Nu är den alldeles rund, tyder på flicka.
Min bebis sparkar mycket. Pojke.
Min bebis har mycket hicka. Flicka.

Ja, det är inte lätt att avgöra det här. Jag måste nog hålla min vigselring i ett snöre över magen och se om den pendlar eller gör cirklar för att kunna ge er ett bestämt svar.

Ajaccio mon amour

En fransyska från kontinenten på semester i Ajaccio uttryckte sin häpnad över Korsika inför servitören på ett av caféerna på Cours Napoléon.
- Det är så lustigt, det känns inte som om jag är i Frankrike längre!
- Det är du inte heller, svarade han. Du är på Korsika.

Korsika är, trots att det formellt och administrativt faktiskt hör till samma region som côte d'azur och Provence, alldeles eget. Och unikt.

Ajaccio, Korsikas "huvudstad" ligger på västkusten, omgiven av den turkosglittrande Ajacciobukten. Landskapet är förkrossande vackert, åt ena hållet Medelhavet, som visar sin allra bästa sida med palmkantade stränder, delfiner, kristallklart vatten och klippiga raviner, åt andra hållet de branta bergen, som på kvällen badar i ett guldrosa skimmer.

Ajaccio har en côté italien som gör att man känner sig närmare Palermo än Paris - vilket man ju faktiskt är - vilket till stor del är på grund av att staden byggdes av genuanerna, som regerade över ön fram till 1755. Det korsikanska språket är väldigt nära italienskan, och maten, byggnaderna och stämningen känns fortfarande italienskt. Men det som slår mig mest när jag kommer till Ajaccio är färgerna, tempot, dofterna. Intensiva färger, en stad i technicolor, som gör att alla andra platser ter sig gråare.

Pyret

Jag har precis varit till ultraljudsläkaren som bekräftade mina misstankar att Pyret har vänt sig.
Nu ligger h*n med huvudet ner och fötterna upp, en utmärkt position för att födas, men även för att sparka mamma i revbenen. Men det står man ut med, alla sparkar är fortfarande magiska!

Vidare väger h*n 2.2 kilo, och läkaren tippar på 3.3 kilo som slutvikt. Men då har jag inte avslöjat min nyfunna vana att äta en magnum mandel i sängen varje kväll, innan jag somnar. (Okej, jag har hört om gravida kvinnor som äter jord, magnum mandel ter sig ganska normalt i mina ögon? Dessutom har jag fått nys om en ny sort - kokos och mörk choklad - som jag måste prova. Illico presto.)

Mare é Sole

Korsika har tusen kilometers kust, och helt fantastiska stränder... Den här heter Mare é Sole och ligger någon mil utanför Ajaccio. Men om jag ska vara ärlig så finns de vackraste stränderna på östra sidan ön, men på grund av mitt delikata tillstånd - kolla min mage, och det var nästan 2 veckor sedan! - stannade vi i närheten av Ajaccio. Inte så dumt det heller... Pas mal du tout.

Kick-off

Okej. Då är den underbara semestern slut. Och det firar vi med 3 rendez-vous redan innan lunch. Härligt.

Och jag som har svårt att bryta mig loss ur det holiday-mode jag befinner mig i.

Oväder i paradiset

Det regnar pa Korsika ocksa ibland. Flera dagar i sträck till och med.
Suck.

Avvänjning

Jag börjar sakna att blogga, förresten. Det är vansinnigt vad man är beroende av att alltid vara uppkopplad? Men skönt ända att vara pa blogg-detox, även om jag förmodligen kommer att trilla dit direkt när jag kommer hem pa tisdag kväll... ;)

Exotiska korsika

Korsika är exotiskt... minst sagt. Och lite farligt. Jag har ilskna röda märken pa ena underarmen efter närkamp med en brännmanet. Men det var ingenting emot när jag jagades över en paradisisk öde sandstrand (turkost vatten, palmer, vit sand, allt det ni vet) av... en skock kor.
Anledningen var att jag kommit lite väl nära när jag försökte fota kreaturen, min enda tröst efterat var att det var jag som höll i kameran (saledes finns inga bildbevis som skulle kunna kompromettera mitt goda rykte), och inte C som fick njuta av anblicken av en gravid kvinna iklädd turkos bikini som springer för livet (och i attonde manaden flyger man inte direkt fram som en grasil gasell) för att komma undan ett tjog korsikanska kossor. Pust.


Idag hänger askan över bergen, och vi strosar i Ajaccio. Jag hoppas att det blir ett riktigt oväder i kväll, jag älskar nämligen att kura ihop mig inomhus när det askar...

Mmmm...

Jag latar mig alldeles enormt. Fran morgon till kväll.

Det kan lätt bli en dalig vana... Vi har dessutom gatt in i manad 8! Det gar sa fort nu, snart är Pyret här! Sa vi far väl kalla den här semestern för en babymoon?

Matdags

Vi är bjudna på en apéritoire dinatif - eller om det var en diner apéritoire? - vilket är le nouveau chic inom middagsbjudningskonsten.
Vi räknar med korsikanska specialiteter; den magnifika getosten brucciu, olika charcuterier, fruits de mer, saftiga meloner och ljuvliga mjuka kakor bakade på kastanjemjöl.
Jag får skippa rosévinerna och njuta av mineralvatten, men det gör inte så mycket.

Annars är maten på korsika väldigt italiano. Pasta och pizza. Och den mest kända delikatessen är langouste med spaghetti. Ett helgerån, om ni frågar mig, att servera en jättekräfta som kostar sin vikt i guld (om inte mer) med något så simpelt som spaghetti... Men är man på Korsika så är man.

Buon appetito!

Capo di Feno

Ni vet, oroa er inte för mig. Jag har det ganska fint.

Radiotystnad

Vi har en underbar semester, men jag är lite elektroniskt handikappad sa uppdateringen är dalig!

Korsika är fantastiskt vackert, havet är 25° och Ajaccio precis sa retro-italienskt-pastellfärgat-shabbychic som jag minns det.
Stranden i Porticcio är fin, men i morgon ska vi aka till en ända finare; Mare di Sole.
Vi har en terrass där vi äter frukost och middag och där vinbladen fran pergolan regnar över oss när det blaser.
I morse när jag vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret gick en trupp far förbi pa fältet bortanför olivträden. Det är lite charmigt.

Jag äter minst en magnum mandel varje kväll. Men jag skyller pa C som kommer med glass, te och chokladkakor när jag krupit upp i soffan med en bok. Till mig och bebisen, säger han. Kan lätt bli en vana, det här.
Jag lovar bilder och uppdatering senare!

Ciao!

Konsten att göra inte så mycket

Jag har sträckläst en roman.
Samlat glasbitar som slipats av vågorna och sanden.
Gissat nationaliteter på människorna som går förbi.
Köpt vykort som jag inte har skrivit. Och som jag kanske aldrig kommer att skriva.
Dagarna går fort.

Lägesrapport

Sedan vi landade på Campo dell Oro - där man häpnas över hur bergigt Korsika är, de karga bergen reser sig som drakryggar ur det turkosa vattnet - har vi tagit det mycket piano. I går kväll åt vi middag under vinrankorna på terrassen till sent, långt efter det att solen gått ned bakom bergen och olivträden.
Reflektion: Att gå ut barfota på terrassen när man vaknar och beundra citron-, fikon- och persikoträden (och vinrankorna) innan man äter frukost i solen är en obetalbar lyx.

Idag har vi flanerat i Ajaccio, och lunchat på stranden nedanför citadellet... En liten strand förvisso, men det uppvägs av gyllene sand och kristallklart vatten.

Nu kanske det är dags för aperitif och att börja fundera på middagen?

Over and out.

Hasta la vista

Okej, då så! Allt är fixat, nu åker vi!

Vi hörs från l'île de beauté...

Efterrätt

- Räcker det här med glass?
- Glass? Vi har ju en hel ugnsform tiramisu?
- Ja, men utifall att...

Måndag morgon

Jag är så oorganiserad! Nu borde jag packa ( i bästa fall redan ha stängt väskan) men håller på att fixa en miljon andra saker (blanketter, bankärenden - var glada för den svenska internetbanken där man faktiskt kan göra praktiska saker - ändra läkartid - trippelbokning- ringa samtal, skriva klart en grej... )

Dessutom är jag så trött och tung och blir utmattad av ingenting, är jättekänslig för stress och trötthet, och min anemi har nog inte gett med sig än. Det som verkligen fått mig att stanna upp är att jag har ganska mycket sammandragningar (jo, ni som har passerat rutan pregnans vet vad jag menar, och ni andra är förmodligen inte intresserade), och det enda som hjälper är: Sängen.

Sammanfattningsvis: Vive les vacances!

Vila är inte min bästa gren, men nu tror jag verkligen att jag inte orkar så mycket annat. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka i toppform! Planet går klockan 17 från Marseille, och nu ska jag fixa det sista på att göra-listan. Var börja? Pust.