torsdagen den 9:e augusti 2012

Gryningen.

I natt var en natt utan sömn.
Storasyster var uppe och ville tröstas mellan ett och tre och sedan lillasyster som dessutom tyckte att klockan fem var en lagom tid att stiga upp på allvar.
Och yours truly vaggade och kramade och tröstade.
Och där, i fårskinnsfåtöljen, med blicken ut mot granarna över vilka solen nästan syntes, som en kontur av guld, med min minsta i famnen, hon, den ljuvliga, med långa ögonfransar som till sist blev tyngre och tyngre, slog pendeln över. Från irritationen över att inte få sova, till känslan av privilegium. Det är en ynnest när ett barn somnar i ens famn. Det finns inget vackrare.
Sedan är det detaljen med mitt otillfredsställda sömnbehov, men det kan jag leva med. Jag är dessutom totalt hopplös på att sova middag. Kan inte somna så.

I gryningen blir allt så avskalat.
Allt som är viktigt är ett nästan sovande barn för vilket det är så självklart att jag finns, och sitter där med henne i famnen tills hon somnar, stryker henne över sidenlena lockar och håller andan när de där långa ögonfransarna till sist faller ned mot kinderna. Det, och en sol som sakta går upp.
Vattnet som slår mot bryggan och någon som till sist somnar.
Det blir en fin dag idag.

2 kommentarer:

Katrin sa...

Vad fint skrivet!!!

Sandra sa...

Åh Sara, du skriver så vackert. Njuter av dina ord. Du beskriver allt vackert och allt svårt så fint. Tack för du delar!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...