torsdagen den 2:e augusti 2012

Noteringar.

Status: Dödstrött och dimmig. Men på det där fantastiskt altruistiskt och goda viset. Sa de vackraste orden som finns i C-s öra: "Jag går upp med henne så kan du sova".
Känner mig givande och fantastisk.
Dessutom får jag lite tid med mina egna tankar, det som inte alltid hinns med.
Solen gick upp före fyra, det såg sagolikt ut.
Stora koppar kaffe, dimman över täkten.
Bebisen roar sig med hundmaten, jag låter henne.
Att ingripa mot olämpligheter innebär eventuellt en konflikt, och ibland är lugnet viktigast.

Annat:
Sockergrynet kämpar på med svenskan och hon är så duktig. Märker att det inte kommer naturligt, hon måste översätta vartenda ord och fundera över meningsbyggnad, men det funkar! Hon kan alla ord hon behöver kunna.

Hagelstormen igår var sanslös. Har aldrig sett så stora hagel, och mitt i alltihop sken solen. Blev orolig för Madame Thibault ute på altanen - hon är en söt liten pelargon, det är en särskilt ras som heter så - men hon klarade stormen.

Och: Vi sprang en mil i går, i skogen. Fort och härligt. C är så snabb, så jag får upp tempot istället för att harva på i mina egna tankar. Skönt.

En till grej av intresse: Undrar om Rominou har fler tänder på gång? Vi mammor fungerar mycket med luktsinnet, och min bebis doftar aningen metalliskt ur munnen. Oh, på tal om. Den där riktiga bebisdoften är borta, ni vet, den där pudriga doften av söt mjölk och ordlös värme. Doft av spädbarn. Tiden går fort, nu kryper hon, jollrar och äter frolic.

Åh, vi har förresten bytt Varpuddens vackra omgivning mot Toftbyns dito, hos pappa & Maria. Lycklig över att ha dessa platser att komma till, även om det inte är att "komma hem" eftersom ingen bor kvar där jag bodde som barn. Skönt och vilsamt med platser utan minnen bakåt.

7 kommentarer:

Rebecca sa...

Det är fullmåne nu. Kanske den som påverkar sömnen?
/Hon som sover uselt vid fullmåne

Casa Annika sa...

Vackra noteringar.
Har du ett Hemma?
/Den andra som sover uselt vid fullmåne

Anonym sa...

Sara, vill du berätta något mer om "platser utan minnen bakåt"? Jag frågar av personliga skäl... När försvann ditt (eller dina) barndomshem? Kändes det okej eller inte, och hur kom du i så fall över det? Eller du kanske inte är så fäst vid platser?
(Jag är i din ålder och) mitt ena och viktigaste försvann för två år sedan nämligen och nu ska det andra säljas. Det är också viktigt med en särskilt plats i hjärtat, men utan att vara en levande "släktplats" och det ligger inte heller i lika speciell natur som det redan förlorade. Dock säljs det under mindre dramatiska omständigheter än det första, därför är det mindre traumatiskt (ja, det är ordet att använda...). Men samtidigt är det ganska jobbigt eftersom detta är just det sista.
Tack för bloggen!

Anonym sa...

Visst är det en konstig känsla när man kastas ut i vuxenlivet och inte längre har "barnrummets rosa väggar kvar" men just att det kan vara skönt att inte resa tillbaka i tiden även om barndomen var lycklig -perfekt beskrivning... Vad klok du är!
Och vad Vera kan! Superintressant att hon direktöversätter!

Sara sa...

Blir galen! Har skrivit ett långt svar och sedan blir det fel i blogger... Suck. Återkommer.

Sara sa...

Jag bodde ju inte i huset jag föddes när jag var barn, vi hann flytta flera gånger eftersom mamma och pappa pluggade och skaffade jobb, och där jag bodde längst bodde vi mellan sju och sexton års ålder. Men lite märkligt är det kanske att komma hem och inte hitta några gamla grejer, typ konstverk man gjorde i skolan och så...

Anonym sa...

Ah, okej, ja det är säkert skillnad på känslan inför barndomshemmet om man flyttar flera gånger jämfört med om man bor i samma hus så gott som hela uppväxten och huset/husen dessutom finns kvar ganska många år därefter ... (Vid sidan av att ens personlighet påverkar förhållandet till platser och hus, allmänt sett ...)
Sakernas roll, kommer inte på något intressant att säga om dem ... Visst är det lite som att saker kan lura en att känna att "allt är som förr", "barndomen finns kvar", "familjen som den såg ut då" ... när alla ens gamla skolgrejer, dagböcker, foton och komiska samlingar av diverse prylar finns i kvar någon skrubb – trots att en hel massa saker faktiskt inte alls längre är som förr ... Vad skulle huset vara för hem utan sakerna? Det kanske beror på hur speciell omgivningen är, både med tanke på natur och bebyggelse och med tanke på vilka människor som finns i närheten, och relationerna till dem.

Var har du dina konstverk från skolan och dylikt, förresten? På Korsika?! Slängt, kanske ..?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...