tisdagen den 21:e augusti 2012

Landskapet.

Härjedalen. Det ser ofta ut så här. Trolskt, kargt och, vid första anblicken, ogästvänligt.
Det är Sveriges högsta landskap, en platå som överblickar Dalarna och Hälsingland, dessa natursköna, kulliga, välkomnande och lummiga regioner. Härjedalen är 12000 kvadratkilometer stort, och här bor 11000 människor.
Space. Rymd. Yta.
Det är det som är magin.
I västra delarna av landskapet finns de snygga, populära, snödjupa skidorterna: Funäsdalen, Tänndalen, Vemdalen, Lofsdalen. I östra Härjedalen finns byarna längs landsvägarna. Härifrån kommer mina föräldrar, ganska typiska härjedalingar.
Här finns min släkt, mina rötter. Men jag har aldrig bott här, och ibland känner jag mig vilsen. Begriper inte alltid de sociala koderna, måltidsordning, när det är okej att knacka på, ringer man innan? kan inga jaktperioder, räds björnarna i skogen, lär mig aldrig namnen på alla träd, och får panik när skogarna tystnar och jag förnimmer närvaron av vad som förmodligen är stora, tysta, vilda djur som betraktar främlingen i skogen.
Och ändå. Längtar jag hit.
Utrymmet. Rymden. Syre och tystnad. Rötterna.

2 kommentarer:

Anna sa...

Jag måste säga det igen. Ditt språk är så vackert. Så poetiskt. Jag läser inläggen många gånger.
/Anna

Anonym sa...

Et utrolig vakkert bilde som liksom åpner en opp innvendig.
Hilsen Hedda

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...