Och jag sprang.
Femton kilometer på 1 timme och 20 minuter.
Det var superhärligt, och kicken av att klara att springa så långt - att faktiskt ha kommit över den där mentala spärren att 15 kilometer är för långt - har inget pris. Det bästa: Att jag kunnat fortsätta. Att jag kunnat springa mycket fortare.
Och detta trots en sömnlös bebisvaggarnatt och en sen kväll.
Hemligheten bakom de här pigga benen?
Frisk luft. God mat. Regnet. Asfalten under fötterna.
I just did it.
Att springa: Kvalitetstid. Med mig själv.
4 kommentarer:
Oh my god, du är grym!
Underbart! Studs studs hopp hopp liksom... Och vilka fina skor!
Underbar känsla! Grymt bra jobbat!
Var har du köpt dina skor? Vad heter dem? SNYGGA!!
Skicka en kommentar