onsdagen den 8:e augusti 2012

Världens sämsta mamma.

Blev så arg på Véra igår kväll. Jag: Sömnbristig och med nerverna på spänn. Hon: Speedad av sena kvällar och vitt socker. Inkapabel att gå ned i varv.
Så vägrade hon gå och lägga sig och lade sig bredvid lillasysters - som äntligen, äntligen sov - säng och skrek.
Och jag blev så arg. Orkade inte natta bebbe igen. Och skrek åt Véra att hon skulle vara tyst.
Ganska ostolt över det tilltaget.
Sedan sov vi fastklamrade i varandra.
Lillaste tjejen.
Och nu vill jag bara att hon ska vakna så att vi kan kramas igen.

mvh världens sämsta mamma

12 kommentarer:

Jag sa...

Åh, den där känslan. När tröttheten går över styr för att man behöver lugn och ro och egentid - det har hänt tusentals gånger hemma hos oss. Och jag mår lika dåligt varje gång. Kram

Kajsa sa...

Men gud, ha inte dåligt samvete! Klappa dig själv på axeln för att du orkade säga ifrån. Fast jag vet att man har dåligt samvete. Så där måste jag ryta åt min äldsta nästan varje dag. Så gott som varje dag i fyra och ett halvt år har hon utmanat mig, fått utbrott (utbrotten alltså...), jävlats, protesterat. Att det kan finnas så stora känslor i en så liten kropp. Man är tålmodig de första 17 utbrotten. Men sedan brister det, särskilt om man inte har fått sova. Och då är det som att ungen fattar att "jaha, det var här gränsen gick, då vet jag".
Och det är tufft att vara hemifrån med viljestarka barn. Under en vecka i svärföräldrarnas stuga nyligen, skällde min svärfar ut mig efter att jag varit tvungen att ryta åt min fyraåring. "Det måste ju gå att praaata med henne", tyckte han. Prata? Yeah, right...

Annika sa...

Ha inte dåligt samvete! Det hör till, och det är ju inte precis som att du skriker utan anledning.

Jag menar givetvis inte att det alltid är ok att skrika, men jag erkänner att jag själv inte sällan tappar tålamodet, men då finns det alltid en mängd skäl.
Fyraårsåldern är faktiskt en väldigt utmanande ålder - har jag insett, så här fjärde gången gilt.

Det vore ju skillnad om samtalen med barnen alltid var i form av skrik. Så är det ju inte riktigt ;-). Krama din fina flicka!

Ana sa...

jorå..know THAT feeling..

Anonym sa...

Jag tror att det är okej att bli arg ibland om det inte är ofta. Inte konstruktivt kanske men ganska naturligt. Jag tyckte det var ganska bra att pappa blev arg när jag var liten. Bättre att veta att det inte är farligt än att bli livrädd när mamma grät eller andra föräldrar skrek, ryckte i armen, kastade saker av ilska, svor o s v... Jag visste att pappa kunde bli arg. Det var okej. Det gick fort över.

Anonym sa...

Dessutom hade jag lite mer respekt för pappa. Han slapp tjata. Om det nu hade att göra med att han var "argare"? Det vet jag inte...

Anonym sa...

Men svensk och fransk uppfostran är ganska olika? Där är det mer skrik och "non, non, non"? Mer högljudda och ilskna föräldrar? För en svenska kan det ibland kännas obefogat? Plus att jag upplever att vi leker mer och sysselsätter mer i Sverige? Mer att avleda istället för gränser och skrik? Men att det ena sättet skulle vara bättre menar jag INTE! men olika...

Anonym sa...

men, det är väl helt normalt att man måste ryta till ibland? Iaf om man har en normal, viljestark unge. Det är klart att det går att "prata" och resonera ibland, men iaf för oss måste riktigt tydliga gränser till ibland, med höjda röster eller vad det nu kan vara. Jag tror barnen tjänar på tydliga gränser i längden, ett "så här är det bara" och inte en massa förhandlingar hela tiden. Livet funkar ju inte så...

Molly sa...

Helt normal mamma!

Anna Stouvenel sa...

Mitt tâlamod räcker till tre tillsägningar. Fjärde gângen sâ lyssnar garanterat mina barn, annars sâ mâste jag och min man flytta hemifrân och barnen fâr bestämma allt själva:) Det dâliga samvetet fâr du helt enkelt gömma undan nâgon annanstans när du sätter gränser. Inte helt lätt.

Anonym sa...

Jag tror att det är sunt att visa att mamma oxå har argkänslor. Att det är ok att "brista" och sen säga förlåt. Det är en del av livet. Att ha en mamma som alltid biter ihop tror jag är värre än en mamma som ibland lackar ur.


Ilska kan man visa på tusen andra sätt än att skrika, men ALLA föräldrar ryter åt sina ungar!! och... den som säger att de aldrig gjort det är kanske de mest "farliga" - att de inte ens är medvetna om sitt beteende.
de, som du Sara, vet att de faktiskt gjort fel kan alltid försöka bättra sig.
De som inte ens vet vad de gör kan ju inte heller utvecklas.

Kram från en till Mamma som skrikit och rutit åt sina små och som med blödande hjärta sedan legat vaken länge och längtat efter morgonen så man får kramas mer.
/angelica

Johanna i Berlin sa...

Åh, vad jag känner igen mig. Massor. Jag har rutit till min son så att rösten brustit, särskilt under de där kvällarna då nattningen tagit fyra timmar. När tröttheten och längtan efter lite egentid varit så stor att jag inte kunnat tänka klart längre. Det känns hemskt, men jag brukar tänka på att den bästa föräldern förmodligen inte måste vara perfekt. Bara en människa.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...