tisdagen den 8:e november 2011

Förlossningen. Del II. THe man mid-wife, kimonon & jakten på bedövning.

Framme vid kliniken.
Jag slänger mig fram till disken, och säger till barnmorskan som tar emot att vattnet inte har gått, att jag inte har någon aning om hur många värkar i timmen jag har men att jag bara har väldigt, väldigt ont. Och tillägger:
- Och ni får inte skicka hem mig, det klarar jag inte!
Barnmorskan tittar på mig och säger:
- Behöver ni besöka toaletten? Det är lika bra att passa på, sedan finns det nog inte tid.
Uppenbarligen hade hon fattat vad jag fortfarande inte begripit: Att här kom en kvinna som alldeles snart skulle föda barn. Jag går bort till toaletten, och C lämnar fram min dossier de grossesse och ser till att jag blir inskriven.
Inne på toaletten får jag panik. Jag blöder. Jag skyndar mig tillbaka till barnmorskan, som hette Sophie, fick jag veta och säger att jag inte kunde kissa (lite skamset, nu när hon varit så snäll och erbjudit mig) men att jag blöder. Och hon säger att det nog inte är någon fara, det är bara ett tecken på att det satt igång.
Där någonstans gick det upp för mig att okej, det är nu, den här morgonen som jag ska föda barn.

Förlossningssal, direkt. Inget jidder med pilatesbollar eller vankande i korridoren. Jag är lite perplex, i min sinnesvärld tar det 20 timmar att föda barn, vadan denna brådska? Ska jag bli snuvad på den där ryggmassagen som C fått instruktioner om att utföra? Tydligen.

C hjälper mig av med kläderna och på med en tjusig midnattsblå engångskimono, i papp. Sedan vill Sophie att jag ska kliva upp på den där höga sängen och lägga mig. Jag ber om ursäkt och säger att jag tror inte att det går. Mission impossible. Igen. Det är lite så där, att fôda barn, att folk begär det omöjliga av en stup i kvarten.

Sophie och C hjälper mig upp, i mini-pausen mellan 2 värkar, och pallrar upp mig på stora, mjuka kuddar. Hade varit ganska trevligt om det inte vore för att jag hade så ont. Och sedan: Along comes Pierre-Marie, the man mid-wife. Alltså, ha överseende med en kanske inskränkt barnaföderska i midnattsblå pappkimono, men jag tror inte att jag träffat någon manlig barnmorska förut?
Han är ung och mörk och lång och ser inte alls illa ut. Men han vill undersöka mig. Han må vara charmig, men jag säger att jag hemskt ogärna vill bli undersökt, däremot vill jag hemskt gärna ha spinalblockad. Epidural. Eller vad som helst. Han säger:
- Vi får se om vi har tid, men jag tror inte det.
Jag spänner ilsket ögonen i honom, det var enbart för epiduralen jag kom till kliniken. Enbart den. Men Pierre-Marie är obeveklig och jag fattar dealen: Ingen undersökning, ingen bedövning.

Problemet är att jag inte riktigt kontrollerar min kropp. Inte alls, faktiskt. Jag bara skakar och varenda muskel i min kropp är spänd till max. Jag kan inte slappna av, kan inte vara stilla. Men Pierre-Marie undersöker försiktigt vad barnmorskor brukar undersöka och meddelar:
- Ni är öppen 8 centimeter. Vi hinner ingen bedövning.
Jag (primalreagerar):
- SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! Je la veux, je la veux, je la veux! 
- Äsch, strunta i epiduralen, så är det här klart på 10 minuter.
Lite som att hey, jag går av mitt skift om en halvtimme, vore skoj att förlösa ännu en kvinna. 
Men då kommer Sophie, som verkar kunna hela min journal utantill till min räddning:
- Hon måste nog ha epidural. Om det blir snitt.
Jag blänger triumferande på Pierre-Marie, som anropar närmaste narkosläkare.

Sedan följde några evighetslånga minuter i väntan på bedövningen, under vilka Sophie och Pierre-Marie sätter vätskedropp och antibiotikadropp i min vänsterarm, elektroder på magen, och en blodtrycksmätare på högerarmen. Jag slänger ett öga på kurvorna. Jag har värkar lite oftare än varannan minut, och varje gång de kommer slår de igenom taket på kurvan. Det som jag trodde var en enda lång värk utan slut var många, många värkar.

Lilla smulans hjärtslag låter som en galopperande häst och jag försöker fokusera på dem, trots att jag bara ligger på sidan, ihopkrupen, och gnyr. Jag hör mig själv gny,och även om jag glömde bort all upplevelse av smärta tre sekunder efter förlossningen så vet jag att jag tänkte att jag klarar inte mer. Jag ville bara ha en liten paus mellan värkarna, tillräckligt för att hinna samla kraft, men det gick inte att stoppa.

Nu blundar jag, 10 dagar senare, och kan höra ljudet av en galopperande häst, min dotters hjärtslag, och mitt eget gnyende.

Och jag minns ögonblicket min riddare i skinande rustning klev in genom dörren: Narkosläkaren.
- Det verkar som om ni hade bråttom att träffa mig, säger han, och drar på sig handskarna.
- Ja, ni har ingen aning om hur lycklig jag är över att ni är här, ler jag, damen i nöd.
Pierre-Marie ser butter ut och säger:
- Så där sade hon inte när jag kom in.
- Men det kan jag absolut förstå, säger narkosläkaren och utsätter mig sedan för flera hundra års väntan medan han förbereder epiduralblockad.
Klockan har passerat sju på morgonen den 29e oktober.

10 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Genial!!! Detta var bland det bästa du har skrivit.

liten sa...

Men åååhhh, älska förlossningshistorier.....vilken cliffhanger....tur att vi vet att det slutar bra ;-) Pjhuu

Molly sa...

Skrev en kommentar igår, men den verkar inte ha publicerats. Nåväl, ville bara gratulera till tillökningen. Jag har inte haft tillgång till dator på en och en halv vecka och har nu läst ikapp hos dig. Ska bli kul att följa en tvåbarnsmamma nu!

Ha det bra hälsar Molly

Mia sa...

Pierre-Marie! Haha, underbart!

Annika sa...

Nej, nej! Sara, lamna oss inte har! Fortsatt da!

saracharlotta sa...

Underbart berättat!

Annika sa...

Ja, vilken cliffhanger! Har själv fött med manlig barnmorska, och upplevde det som mycket positivt. en, det är såklart personen i fråga som ör intressant, inte könet ;-).

IsabelleG sa...

Men sååå bra skrivet!! Kunde nästan själv känna värkarna i ditt fantastiska sätt att beskriva upplevelsen. Och jag som genomgått 4 förlossningar skrattar gått så här i efterhand åt alla känslor. Och att vara mitt i värkarbetet iklädd prasslig papperskimono och få frågan av en manlig barnmorska att bli undersökt!!!

Sitter som klistrat i väntan på del III :-)

Maria sa...

Fint skrivet. Och snudd på fantastiskt att ni lyckades vara så roliga mitt i alla värkar.

Milena sa...

Så fantastiskt roligt du skriver! Jag skrattar så jag gråter!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...