lördagen den 12:e november 2011

Förlossningen. Del IV: Romantiken, Niagarafallen & Dr.Cohen.

Det var snudd på mitt livs mest romantiska stund, där i förlossningssalen. Jag var i min epiduralhimmel, med C bredvid. Vi hade lämnats ensamma med dämpad belysning och lugn musik, och vi småpratade, höll händer och sade romantiska saker till varandra. Eventuellt sade jag att jag tyckte att vi skulle ha minst 5 barn till. På en gång, helst.
Det var verkligen soft, cozy birthgiving när det är som bäst.  

Sedan kom Sophie in (Pierre-Marie hade tagit avsked och önskat oss lycka till, när han gick av sitt skift) för att se om vi gjorde några framsteg på, eh, öppningsfronten. Hon sätter sig på min sängkant, och precis just då: SPLASH. Det är Niagarafallen. Jag tittar förskräckt på C och kommer med en försiktig gissning:
- Det där var vattnet som gick, va?
Alltså, jag är häpen, det är så mycket vatten. Sophie är helt blöt, och skamset inbillar jag mig att hon och C formligen vadar fram i fostervatten. Sophie måste byta om, men först bäddar hon rent och torrt under mig, så att jag ska ha det bra. *kärlek till fina barnmorskor*

Fysiskt är det en lättnad att bli av med allt detta vatten, jag kan andas lättare, och magen ser lite plattare ut. Skönt, då kan vi fortsätta med vår mysstund, jag och C, där i vår förlossningsbubbla där ingenting kan nå oss. 
Trodde jag. Men då hade jag inte räknat med Dr. Cohen. Min gynekolog tillika obstretiker. Det är en oerhört kompetent och förtroendeingivande kvinna, men inget charmtroll, direkt (Pierre-Marie, kom tillbaka, allt är förlåtet!). 
Hon kommer in i salen och gör 2 saker som gör mig lite nervös: 
1. Hon tar på sig en skyddsrock
2. Hon kavlar upp ärmarna

Det är någonting med den sista gesten som får mig att förstå att nu är det definitivt slut på myset. Så undersöker hon mig och bekräftar vad hon misstänkt, och hon säger det med en ton som annonserade hon en månlandning: 
- Dilatation complète. Le bébé descend. 

Och så vill hon att jag ska halvsitta mot alla stora kuddar, istället för att ligga på sidan, som jag gör. Och jag skulle gärna flytta mig, men jag säger att vi måste vänta lite, jag har nämligen drabbats av en väldigt obehaglig känsla, det är precis som att...
- Som att någon håller på att ta sig ut genom Er vagina? Det är precis vad som håller på att hända.
Dr. Cohen är inte heller en kvinna som talar i eufemismer. Men, eh, ja, just den känslan. Det gör inte ont, inte alls, men det är en väldigt olustig sensation, inte på något sätt angenäm.


Hur som helst, där och då är det försent att göra något åt det. Bébé descend, onekligen. Dr. Cohen ställer 10 000-kronorsfrågan: Avez-vous envie de pousser? 
Har ni lust att krysta?
Svar: Nej. Har någon någonsin haft lust att krysta? Ha lust att äta glass, stanna i sängen hela dagen, gå på bio, ja, men lust att krysta? Nix. 

Fortsättningen förtjänar ett eget kapitel, tror jag, så jag stannar där. 
Klockan är 20 minuter över åtta. Vi har varit på kliniken sedan halvsju. Om precis 13 minuter skulle min dotter Romy komma att födas.


Previously seen in the förlossningsberättelse:
Del 1
Del 2
Del 3

8 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

:-)

JoHo sa...

Underbart att ni hade en sån mysig stund!!

(Men JOOO nog har jag haft lust att krysta jag..! Järnet. Jag har känt det som en naturkraft neråt och allt man VILL är att krysta :p)

Ingunn sa...

Generelt er jeg nok over snittet glad i fødselshistorier - men du skriver jo så herlig levende at jeg vil jo ikke at denne förlossningen skal ta slutt!

Og ps. Nydelige jenter på tidligere bilder, nyt dagene!
Ingunn

Annika sa...

Låter fantastiskt! Jag minns själv min enda erfarenhet av epidural. har bara "behövt" det då jag skulle föda förste sonen. Fick värkar i v 30+3, och fick ligga med Bricanyldropp i två dygn för att försöka få förloppet att stanna av. Det misslyckades, och när jag var så matt att jag inte längre kände att jag klarade av att hantera värkar, då fick jag slutligen epidural. Overklig känsla, det där att se sina värkar på monitorn, och känna att livmodern drar ihop sig, men inte uppleva smärta.
Följer denna förlossnings-följetong med största intresse!

E sa...

Men nu ser jag att Annika talar om smärtfrihet i samband med sin svenska epidural. Hallå, vad fick jag för mesepidural då? Jag hade ju ont hela tiden trots den där förbannade sprutan! Inte lika ont, nej, särskilt inte de första timmarna efter att ryggen fått sitt, men jag kände ju varenda värk. Och till sist gjorde det lika ont som innan, igen.

AnnBritt sa...

Så underbart du skriver! Man känner och ler hela tiden. Känner så väl igen hur man vill ha tillbaka den som var där innan =) Vid första barnet som tog ungefär 100 år att föda, byttes skift 4 ggr. Inte var jag nöjd med dom som var där, men när nästa skift kom.. misstänksamhet, och skicka gärna tillbaka föregående! Nu, tack, genast. =D Och krysta..nej helst inte, jag går nu, så kan ni klara detta själva... Visst är barnaföderskor ett underbart släkte!? Kramar till den fina R och er alla. P.s. Skulle oxå vilja fylla 3 år nästa gång!!

Anonym sa...

Snälla söta du, samla ihop det du skrivit! Det är så fantastiskt roligt, välskrivet, humoristiskt och så härligt befriande att du bara måste dela med dig. Du har sådan talang för att förmedla känslor i skrivna ord att jag häpnar. Njut av lilla Romý men för guds skull, begåvade kvinna, skriv så att en större publik når dig.
Kram och lycka till, jag följer dina ord.
Carina

IsabelleG sa...

Håller med Carina här ovan :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...