torsdagen den 10:e november 2011

Förlossningen. Del III: Epiduralen, himmelriket & de nylackerade tånaglarna.

Narkosläkarens ankomst innebar inte ögonblicklig lindring; Det var en noggrann doktor, och trots att jag bara ville skrika att det inte var så noga med detaljerna (just shoot me) så tog det honom flera hundra år att sätta epiduralen. Trots att Pierre-Marie hängde över hans axel och repeterade att vattnet skulle gå vilken sekund som helst, och då skulle det definitivt vara för sent med ryggbedövning. Men narkosläkaren var orubblig i sitt lugn.

Desinfection: 100 år.
Lokalbedövning: 100 år.
Lokalisering av lämplig stickplats:  100 år.
Klippande, klistrande och pysslande i mitt ryggslut: 400 år. 

Så förklarade han för mig att det var så tätt mellan värkarna att det var svårt att hitta en lucka när han kunde placera nålen, eftersom det ska göras mellan sammandragningarna. 
Jag mest gnydde. Vid det här laget var jag varken verbal eller social.

Så äntligen. 
Anestesisten och Sophie hjälpte mig att lägga mig på rygg mot kuddarna för att bedövningen snabbare skulle sprida sig 
Det sker inte på ett ögonblick, men nästan. Så är det det som händer när alla muskler slappnar av: Man skakar. Och kan inte sluta. Christophe och Pierre-Marie fick hålla fast mig från varsin sida för att jag inte skulle trilla ner från sängen. Jag ville berätta att det inte var någon fara, allt var totalt kanontoppen, men jag kunde inte för alla dessa frossbrytningar. Jag skakade och hackade tänder i en kvart, men hann tänka:

1: Att det är förbannat märkligt att uppfinnaren av epiduralbedövning inte fått nobelpriset
2: Att livet helt plötsligt var totalt fantastiskt och underbart
3: Att jäkla skit, undrar om jag blivit förlamad?

Det var paradiset. Smärtan bara försvann. Precis som min förmåga att röra mina ben. Det var Sophie som fick lyfta mina ben, och böja mina knän när det behövdes.
Men jag svävade. Det var  helt otroligt underbart. Och helt plötsligt ser jag Christophe, där vid min sida. Och jag börjar berätta för honom allt som hänt sedan jag kommit till kliniken, och vill presentera Pierre-Marie och och redogöra för vad alla sagt. Varpå min man säger: 
- Cherie, jag vet. Jag var med. 
Och jag inser att hela tiden, när jag varit helt ensam med min smärta, så fokuserad på vad som hände med min kropp, totalt upptagen av mina värkar, så fanns han vid min sida - hela tiden hade han funnits vid min sida - tryckte min hand, kysste mig på pannan och letade fram mitt läppglans när jag bad om det. Oj. 


Det fina med epidural är i alla fall att man helt och hållet kan börja ta vara på det fantastiska i att föda barn, och varje gång narkosläkaren kom tillbaka fôr att titta till mig  och fråga hur jag mådde så log jag lyckligt och svarade:
- Underbart. Fantastiskt. (Snacka om tacksamt yrke, att lägga ryggbedövning på kvinnor i födslovåndor).


 Där låg jag och svävade på mitt epiduralmoln, småpratade med Christophe och försökte vifta på mina fuschiafärgade tånaglar (men det kunde jag ju inte). Det enda molnet på min himmel var ett irriterande tjut som återkom då och då och som föranledde att Sophie eller Pierre-Marie kom in, skruvade lite på min droppställning, klappade mig på kinden och frågade mig saker som de mycket väl kunnat läsa i min journal. Det irriterande pipet betydde tydligen att mitt blodtryck sjönk för mycket, så de ville mest kolla att jag fortfarande var i form.

Plötsligt drabbades jag av en ond aning: Hade hela förlossningsarbetet stannat av? 
Skulle de skicka hem mig nu, när jag hade det så mysigt?
- Chris... Jag har inga värkar längre. Vi kanske inte ska föda barn? 
Och denna intelligente, tålmodige man pekar på skärmen bredvid mig där värkarna fortfarande registrerades. Varje minut, tätare och tätare, och kraftigare och kraftigare. Jag hade ju verkligen ingen koll på vad som hände under solar plexus, men jag har svårt att tro att jag skulle ha klarat mig igenom de värkarna utan bedövning. Och jag är ändå ganska tuff, så där, och inbillar mig att jag har hög smärttröskel. Hehe.


Klockan var strax över sju, den här sommartidens sista dag. Precis som när Véra föddes, dagen när sommartid blir vintertid. Tid att födas?


18 kommentarer:

Marie sa...

Håller med, epiduralens uppfinnare borde få nobelpriset! Kanske bara är män som bestämmer vilka som får nobelpriset och de har aldrig upplevt den gudomliga epiduralen! ;) Men min epidural satte de som ett band runt magen, jag kände hela tiden mina ben och allt annat där nedanför magen, so to speak. Kanske blev annorlunda för dig ifall du skulle ha behövt ta kejsarsnitt?

Du skriver så bra, Sara! :)

Colombialiv sa...

Åh! Älskar dina cliffhangers!

Josefin sa...

Skriv en bok! Jag köper den direkt. :)

tösabiten sa...

Underbar skildring av en ganska jobbig del av det där med små gulliga gosebebisar. De där sista timmarna/minuterna innan den faktiskt ploppar ut.

Då man verkligen inte är sig själv, långt ifrån. Eller så är det DET som är sanningen som ens riktiga jag? Hua.

Det som måste genomlidas för att få det fina.

Säger som så många sagt genom alla år; vore intressant hur långt de kommit inom förlossningssmärtlindring om männen fött barn...

Hehe, ve och fasa.

Ser fram emot del 4!

Kram Karin

Johanna sa...

Jag gillar följetongen.

Men jag tycker att Pierre-Marie är ett konstigt namn!

Malin sa...

Åh jag älskar den här följetongen! Mera, mera!

(
Pst. Man kan ju också heta Marie-Pierre, om man är kvinna.)

Emelie sa...

Sara du är så underbar, haha. Men du, lyckost dig som fick epidural då, själv fick jag bara värkstimulerande dropp och falska förhoppningar eftersom det aldrig kom någon narkosläkare när jag skrek efetr epidural. Lördag kväll och universitetssjukhus som delar narkosläkare med akuten var ingen bra kombo när man ska föda visade det sig...

Älskar Pierre-Marie förresten, vilken romanfigur!

cruella sa...

Aldrig i livet att jag skulle våga mig på en epidural! Förlamade ben, risk för avstannad förlossning och gud vet allt. Nuvarande medicinska bedövningars kvalitet kvalar INTE in för något Nobelpris.

Vid snitt är det förstås annat:-)

E sa...

Intressant, fick du lika mkt epidural med Vera också? Har för mig att jag läst att man ger mer/starkare epidural i Sydeuropa än i Norden. Smärtfri blir man alltså inte här, inte förlamad heller.

Milea sa...

Jag gillar dina förlosdningshistorier. Verkligen. Och det har jag verkligen aldrig sagt till någon annan.

Milea sa...

Jag gillar dina förlosdningshistorier. Verkligen. Och det har jag verkligen aldrig sagt till någon annan.

T-anna sa...

alltså, nu är det himla synd att min allra första kommentar här blir so neggo, så jag börjar med snällt: himla fin blogg, sara, har läst länge utan att kommentera. Brukar dessutom ogilla förlossningsskildringar, men din är JETEFIN!

Nu, Cruella - du kanske ska vänta ett ögonblick med att döma? Mkt lätt att säga i smärtfritt tillstånd, men med tanke på hur många kvinnors historier går ut på "jag hade så ont att jag övertygad om att jag skulle dö" är det hur bra som helst att det finns smärtlindring, och att man inte tvingar föda på jordgolv med med bitring och andningsövningar som enda hjälp. Modern medicin ftw.

Livet runt 30...5 sa...

Men vad du är rolig - läppglans?! Snacka om sinnesnärvaro :-)

Anonym sa...

Vilken fin förlossningshistoria,blir nostalgisk, paminner faktiskt nästan exakt om min egen. Epidural var himmelriket, kände ingen som helst smärta, var riktigt trevligt att föda, smapratade och skämtade med barnmorskorna :)
Kom in pa sjukhuset 9h15, min älskade son föddes 11h53.
Det kommer väl en del IV ocksa..?
Kram till dig och din fina familj,

Emma

cruella sa...

T-anna: Jag dömer ingen, det var en reflektion över det Nobelprismässiga i epiduraler. Smärtlindring är en sak, komplikationer en annan. Var och en gör sina val.

Och vet du, jag är förbaskat trött på att såna som du alltid tror att det handlar om att vi som föder utan smärtlindring av eget val (precis som du och andra gör era val) ska anklagas för att vilja framhäva oss själva. Det gagnar inte diskussionen om vettig förlossningsvård.

Sara sa...

Angående epidural så hade jag tänkt prova utan, när Véra föddes. Men jag klarade inte det, och när det sedan blev risk för snitt, så blev det ju så.
Jag var rädd för komplikationer, men hade pratat igenom det med narkosläkaren några veckor innan, och riskerna fôr att något ska gå fel är minimala, de kollar ju noga att man inte har någon sjukdom som skulle göra det olämpligt.
Och min personliga åsikt är att epiduralen gör det möjligt att njuta av förlossningen mer än när man har alldeles för ont.
För min del är det ju också att mitt bäcken är så trångt, så de lägger epidural utifall att det blir bråttom med snitt.

t-anna sa...

Cruella - "såna som jag" reagerade på ditt "JAG skulle aldrig..." och att du verkar ifrågasätta Saras förmåga att ta beslut om sin egen förlossning.

The Marie sa...

T-anna, hear hear!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...