Det är någonting med färgerna. Och värmen. Och ljuset, som jag kan förstå förförde och inspirerade Matisse. Fast att skapa storverk i det här klimatet är svårare. Konstnärligt skapande kräver lite svårmod och novemberregn.Matisse åkte tillbaka till Paris, Montmartre, och den himmel som en vän till mig hävdar är ständigt grå.
Och jag stannar i mitt Ajaccio. En stund till. Men kanske, kanske inleds juli månad med en liten utflykt (flykt, kort och gott?) till Paris. Jag längtar. I så fall längtar jag.
4 kommentarer:
Ja, din vän har inte helt fel gällande Parishimlen... Välkommen hit!
Haha, men det finns mycket annat i PAris! Jag hoppas att det blir några dagar där i början av juli, det vore härligt!
Då Paris himmel övergår i blått känner jag mig inte längre hemma. Då alstrar staden inte längre det vemod som krävs för att poeterna ska kunna producera sina storverk. Ibland tror jag mig vara någon helt annanstans då hon plötsligt förvandlas till grönska och solsken, kepsar istället för paraplyn, slush puppies istället för café noir. Men om du trots allt kommer- beredd att möta henne såhär - får du komma förbi Amorino så att jag får bjuda dig på en glass!
Caroline: Amorina, var ligger det? Om vi kommer till Paris så kommer jag förbi: Vi är tjejerna med korsikansk solbränna och rosa parasoll till vagnen! ;)
Skicka en kommentar