tisdagen den 9:e juni 2009

Desperate housewife syndrome

När man är ny i en stad och inte känner så många och är lite smått desperat över att få vänner att dricka vin/shoppa/mysa/prata med då är man förlåten för att man i princip slänger sig över sin mans kollegas tjej och bjuder hem henne (och kollegan) på middag.

Annars förhör jag mig väldigt noga om C:s kvinnliga kollegor (lätträknade*) och hans kollegors fruar och flickvänner. Vissa går bort på grund av att de typ är femtioåtta, eller typ enbart pratar bulgariska, och andra verkar mer sortera in under "presumtiva tjejkompisar".

- Hur är hon då?
- Ja, hon är masterstudent i materialvetenskap.
- Nej, men alltså, är hon min typ? Skulle vi trivas ihop?

Så desperat och patetisk är jag. Men nu har vi några middagsbjudningar fixade. Jag får väl charma dem med min persikocheesecake?

* Det är forskarvärlden vi talar om. Den naturvetenskapliga forskarvärlden. Den naturvetenskapliga franska forskarvärlden.

10 kommentarer:

Basilika sa...

Aj, jag skulle sa garna komma och fika med dig. Om jag nu bodde i de krokarna.

Dessutom relaterar jag. Kanns lite liknande nar jag ar i Mexico.

barajagjohanna sa...

Ja, alltså, jag skulle inte ha så mycket emot att lämna jobbet över sommaren och dra till de där vita stränderna och hänga med dig. Fika, sola, shoppa, tjattra, bebisgulla och sånt där är jag ganska bra på.

Erica sa...

Jag förstår din desperata känsla :-) Men något jag lärt mig är att bakom varje titel, yrkeskategori eller bakgrund, så finns där en människa. vi människor behöver vänskap. Jag tycker du är båd emodig och kreativ!

KARLAVAGNEN sa...

Förstår dig!

Ingrid sa...

Men hallå! OK att det är svårt att prata bulgariska, men folk som är femtioåtta, varför faller dom bort direkt? För gamla? För trista? Livet blir mycket roligare när man har vänner i alla åldrar, jag lovar. När jag kom till min franska by lärde jag först känna alla lite "udda" människor; invandrare från olika länder som precis som jag pratade stapplande franska, homosexuella, konstnärer, - ja, folk som ville skaffa vänner och var öppna för nya kontakter och som inte bott just här i hundra generationer tillbaka och hade jättesläkt och allt umgänge fixat och alla lediga dagar inprickade i kalendern hela livet framöver. Denna udda samling i alla åldrar har visat sig vara jättekul på alla sätt och många av dem har blivit mina verkliga vänner. Min äldsta vän är 95 och hans stora passion är hästar. Han red tills han fyllde 90 då hans barn satte stopp för det hela. Glasklar och med fantastiska minnen. Min yngsta vän är alldeles nyfödd.
Och hur gammal är jag då? 25 eller 135? Det är bara att gissa.

Sara sa...

Basilika: NÄrhelst du har vägarna förbi!

Johanna: Ja, kom hit!

Erica; Jag behöver det mer och mer, tror jag!

Karlavagnen: Vi människor i exil... ;)

Ingrid; Haha, jag vet... Man ska aldrig sortera folk efter ytligheter. Men det blir lite så i min spaning efter vänner, kanske tror jag att de som är mer lika mig har mer gemensamt med mig?
Och jag är värdelös på att gissa åldrar! ;)

Lisa sa...

Jag förstar dig! Är lite likadant i Warszawa, de jag aktar mig för är rikemans fruarna. Det klarar jag inte av.

Alder är svart. Tror att jag nog har mer gemensamt med de som är mer eller mindre i min egen alder. Men samtidigt sa är en av mina bästa vänner i Paris nästan 20 äldre än mig. Kille dock..
Och i Warszawa sa har det visat sig att den enda i min alder inte alls är nan som jag vill spendera tid med, däremot flera andra som är lite över 40.

Och bodde du lite närmare sa hade jag gärna kommit över och lärt känna dig bättre!

Kram Lisa

Thérèse sa...

Förstår dig , har själv liknande upplevelser. Jag skulle gärna fika, sola, shoppa och prata barn med dig om jag flyttar eller kommer på besök till Korsika

Sara sa...

Lisa; Det är jättesvårt att lära känna folk när man vare sig pluggar eller jobbar, och det känns inte helt kul att ha sin mans bekantskaper som huvudspår i letandet... Men det är en början!

Thérèse; Då räknar jag med dig! ;)

Hanna sa...

Det låter lite som när jag exjobbade i USA ett halvår och desperat sökte kompisar.

När jag bjöd mina två manliga grannar på middag så dök bara den ena upp. Den andra hade fått problem med sin flickvän, som förbjudit honom att gå. "Middag hos din svenska, blonda granne? Tror inte det!" Hade jag vetat att han hade flickvän hade jag självklart bjudit henne också!

En annan gång blev jag bjuden på dinner party med ett gäng kompisar som jag träffat via gemensamma bekanta. Då killen som bjudit in mig kom och hämtade mig i en (lånad!) tvåsitsig cabriolet, och öppnade dörrar, insåg jag att jag tolkat inbjudan på ett alltför naivt sätt... Det var kompisar jag letade efter, inget annat!

Ytterligare ett försök, med en kinesisk kollega. Vi brukade äta lunch tillsammans, så jag föreslog en middag hemma hos mig. Det visade sig att hon utöver sitt heltidsjobb arbetade på en doktorsavhandling, för att öka sina chanser att få ett green card. Hon hade helt enkelt inte tid att leka med mig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...