onsdagen den 20:e augusti 2008

Att föda som en man... eller inte

I går var vi på förberedelsekurs tillsammans med ytterligare två par hos Madame V, som är barnmorska, och fick veta allt - i stora drag i alla fall - om sammandragningar, värkar och epiduralbedövning.
Madame V är av den sorten att hon får alla kvinnor att vilja föda naturligt, med ett leende på läpparna, utan skymten av någon som helst bedövning. Men trots det så är det mycket vanligare i Frankrike att föda med epidural; i Sverige används den vid mindre än en tredjedel av förlossningarna. I Frankrike är siffran nästan 70%.

Vi pratade lite om det, och Madame V sade att man inte kan jämföra Sverige och Frankrike, det är verkligen två skilda världar vad gäller förlossningsvård. Men hon trodde att det handlade om att kvinnor i Sverige följs bättre under graviditeten, och att man på så sätt är lugnare, och att man ser förlossningen som någonting helt naturligt. Efter vad jag har hört så tror jag inte att man följs tätare under graviditeten i Sverige, och jag känner fler svenskor som säger att de aldrig ska föda barn på grund av förlossningsrädsla än fransyskor.

En författare som heter Tove Karlsson har precis skrivit en bok om det här, där hon skriver om att svenska kvinnor nekas smärtlindring på grund av ett omodernt tankesätt inom sjukvården, och att man kraftigt överdriver de bieffekter som en bedövning skulle kunna tänkas ge. Här är en debattartikel hon skrivit.

12 kommentarer:

gwendolen sa...

I vilket land tror du att det är säkrast att föda barn i, sverige eller frankrike? Kanske ingen större skillnad? Jag önskar dig all lycka inför förlossningen!

barajagjohanna sa...

Spännande... Jag undrar också lite över skillnaden, men det beror väl säkert också på vilket sjukhus man väljer att föda på och vilka sköterskor och barnmorskor som jobba där.

Min syster skulle ha ALL tänkbar bedövning men slutade med att inte ta någon alls, förutom lustgas som hon fort slängde bort...

KARLAVAGNEN sa...

Det kommer att lösa sig, se till att ha tillgång till droger om du skulle vilja ha dem. Å var glad att det inte är Nederländerna - där kvinnorna ofta föder hemma! Kanske det var ett alternativ?

Thérèse sa...

Jag tyckte det där var knepigt att veta innan man födde vilken smärtlindring man eventuellt ville ha. Läste ju om dom olika men kände mig mest förvirrad. Jag tror det ger sig när man väl är på förlossningen. Så tror jag man upplever det olika , en del vill ha mycket och en del vill inte. Jag upplevde mina båda förlossningar olika. När min son föddes hade jag epidural . När jag sen födde dottern var jag ungefär som Johannas syster före ville jag ha all tänkbar bedövning men när jag väl var där slutade det med lustgas som jag fort slängde bort. Om jag skulle föda fler barn , vilket inte är så troligt , så vet jag inte heller hur jag skulle välja.Men jag tycker absolut inte man ska ha ont i onödan. Att föda utan bedövning gjorde ont men var absolut uthärdligt. Epiduralen tog ju bort all smärta , man kunde se när värkarna kom på en maskin men dom kändes inte.

Sara sa...

Gwendolen; Jag tror inte att det är någon skillnad alls, egentligen, i säkerhet och risker är ju både Sverige och frankrike några av de länder i världen där det är absolut säkrast att föda barn, och där man har en väl utvecklad sjukvård för att ta hand om för tidigt födda, och hantera komplikationer. Men jag tror att det är väldigt annorlunda ändå.

Johanna; Min barnmorska sade faktiskt att man ska inte planera för mycket, det är bättre att se hur det känns först. Det är ju svårt att förestâlla sig innan.

Karlavagnen; Att föda hemma var aldrig ett alternativ... Mest för att jag funderade på hur stor lust man har att ta reda på förödelsen efteråt. ;)

THérèse; Precis så där är det nog bra att tänka, att inte ha allting bestämt innan eftersom man faktiskt inte vet hur det kommer att vara.

KARLAVAGNEN sa...

äsch, nu ska vi inte vara pjoskiga. finns speciella grejer att höja sängen med, madrass skydd etc...
Puuur natuuur som NLare skulle uttrycka saken!


Allvarligt, jag förstår dig!

Nadia sa...

Har hört talas om den där boken och läst debattinlägg i tidningar av författaren...mitt intryck är tyvärr att hon själv inte verkar särskilt väl påläst inom det ämne hon skriver om.

Håller med Therese om att det var knepigt att välja innan, hur kan man på förhand veta hur ont man kommer ha?
Jag testade bara TENS och lustgas, på slutet fick jag ingenting.
TENS var hur skönt som helst.
Om det hade funnits effektiv smärtlindring som inte hade några bieffekter hade jag förmodligen valt det, men som det är idag tycker jag inte att det finns någon riktigt bra smärtlindring.

Lugnetetc sa...

Det är nog rent statistiskt väldigt lite skillnad mellan Sverige och Frankrike vad gäller vård. Men i Sverige är man ofta mer med psykologiskt och jag verkligen kramade barnmorskorna som hade varit med under förlossningen. Det gjorde min sambo med!

Jag hade epidural och kommer sannolikt inte att använda mig av det nästa gång. Det blir mer lustgas istället. Epiduralen gjorde att förlossningen tog mycket längre tid och tre timmar försvann. Men effektivt var det! Smärta försvann liksom värkarna (nästan).

Jag upplevde att det verkligen inte var någon snack och att jag fick den smärtlindring jag ville även om jag använde profylaxandning under en längre tid. Funkade utmärkt.

Det är också högst personligt hur man upplever smärta och hur man vill ha det... så följ din känsla och läs på lite här och där...

Lisa sa...

Eftersom Julie kom så snabbt hann jag inte förbereda mig. Jag läste på i någon förlossningsbok kvällen innan. Även om det inte fanns något positivt med att hon kom förtidigt var det på något sätt bra att jag inte hann förbereda mig konstigt nog. Jag hann inte bli nervös, planera för mycket, bli besviken osv. Jag fick epidural (enligt läkarens rekommendation - det var tydligen bäst för både mig och barnet). Jag hann aldrig bli informerad om bieffekter. Det enda jag hann fråga var om det var farlig för barnet och då svarade läkaren att det var bättre än utan bedövning för barnets syreupptagning. Bedövningen tog inte helt, men det var en otrolig lättnad och rent fysiskt upplevde jag förlossningen som snabb och okomplicerad (kanske förträngning, men...). Jag var uppe på benen ett par timmar senare trots stor blodförlust (skriver ett inlägg om allt detta senare när jag hinner). Så min summering blir: Så lite förberedelse som möjligt + epidural ;)

Nadia sa...

Måste kommentera det som lugnetetc skrev om att det i Sverige inte är så mycket snack om smärtlindring. Jag håller helt med, tyckte man fick god inforamtion om alla typer av smärtlindring på BVC och när det sedan var dags för förlossning var det bara till att be om det man ville ha så fick man det.

Malin sa...

Tove Karlssons bok är jättebra. Förstår verkligen inte de som tycker hon är dåligt påläst. Hon säger inte samma saker som den svenska förlossningsvården, men det beror ju på att förlossningsvården har fel och inte hon. Hennes bok är sprängfylld med referenser till internationell statistik och vetenskapliga rapporter. Och att allt inte fungerar helt bra inom svensk förlossningsvård är ju ganska självklart. Varför skulle annars underlivsskador från förlossning vara fyra gånger så vanligt i Sverige som i Frankrike?

Sara sa...

Svårt att veta, jag tror ju att det finns minst lika många kvinnor i frankrike och sverige som har negativa respektive positiva upplevelser. Det där är ju så subjektivt!
Men jag ska försöka att inte planera för mycket (mycket kan man ju inte kontrollera), göra mina andningsövningar, och se vad det är jag har gett mig in på... ;)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...