tisdagen den 26:e augusti 2008

Parissyndromet

Har ni hört talas om parissyndromet? En handfull av den miljon japanska turister som besöker Paris varje år drabbas av syndromet och måste skickas hem till Japan.

Det handlar om en sorts depression, utlöst av sv
år, hastig kulturchock, och kan leda till psykiska sammanbrott. Lidandet kommer sig av upptäckten att Paris inte bara var vad den drabbade drömt om och inte motsvarar de höga förväntningarna.
De japaner jag känner får stjärnor i ögonen bara man nämner Frankrike; Vuitton, Macarons, La tour Eiffel, Les Champs, Chanel... De har sett Amélie fr
ån Montmartre och Moulin Rouge, och tror att Da Vincikoden är en socialrealistisk skildring av livet i Paris. Att inse den nakna sanningen - att romantiska, kulturella, glimmande, Paris även är ohyfsade parisare, burdusa taxichaufförer, nedskräpade gator - kan bli för mycket.

Att det är japaner som drabbas kommer sig naturligtvis av skillnaderna i kultur och sociala koder. I Japan är det oerhört viktigt att inte "tappa ansiktet", man höjer sällan rösten, och när jag var i Japan fick jag intrycket av att samhället är uppbyggt p
å den här artigheten, eller på en sorts strävan att vara behaglig gentemot andra. Och den som någonsin stött på en fransk kypare eller butiksbiträde som vaknat på fel sida vet att behagligheten inte är någon större dygd hos våra kära sydeuropéer.

Syndromet identifierades för 20
år sedan av en japansk psykiater, och i snitt drabbas 12 japaner varje år, de flesta kvinnor i trettioårsåldern. Japanska ambassaden har en 24-timmars hotline för drabbade, och hjälper gärna till med sjukhusvård.

Det är inte alltid lätt när dröm möter verklighet.

6 kommentarer:

Caroline sa...

Hej. Här rakade jag hamna. Och läser ditt inlägg om Parissyndromet. Jag tog själv upp samma sak i förrgar. Visst är det intressant? Och fantastiskt komiskt. Jag undrar om det är ett franskt pahitt för att bli av med turisterna...

Thérèse sa...

Är det verkligen sant? Kul inlägg och visst ligger det något i att många , inte bara japaner, har en romantisk bild av Paris som kanske sen inte stämmer så bra med verklighetens Paris. Kan ju bli en smärre kulturkrock även för en svensk.

Anonym sa...

När jag var i USA och åkte "stjärnturen" :) i Beverly Hills (man åker minibuss och chauffören visar i vilka hus stjärnorna bor...)
stannade vi kvar en stund efter och pratade med chauffören. Han var lite intresserad av Sverige bla, och så började han prata om amerikaner som turistar i Europa och att de kan drabbas av kulturchock. Antagligen för att de har inte en sådan gammal historia som vi har och gamla byggnader. Han hade varit med om landsmän som brutit ihop framför Colosseum i Rom.
Så visst förekommer detta fenomen.

Jag fick själv overklighetskänslor när jag gick i de smala gränderna på Via dolorosa i Jerusalem, när böneutropet började från en minaret.
Starka dofter av rökelse, kryddor och annat, men även synintrycket av svartklädda ortodoxa judar med hattar och sina långa lockar vid öronen och araber med skägg och annorlunda kläder gjorde nog sitt också...det kändes som jag förpassats bakåt i tiden eller var med i någon film... det var nästan så jag fick nypa mig i armen för att känna efter om jag var vaken...
Komiskt eller ej, men det kan nästan beskrivas som en deja vu känsla, och det kanske är det som händer, hjärnan knäpper av och på bråkdelen av en sekund för att intrycken blir för starka...

christel sa...

Jag har också hört om det innan :)
Och jag ler för mig själv när jag läser om att japanerna strävar efter att vara behagliga - och det är helt rätt! Har fortfarande en hel del japaner ombord och det är inte det lättaste alla gånger att jobba med dom.. Jag biter mig i tungan eftersom jag inte vill blogga om jobbarkompisar, men det finns massor att berätta.

Pumita sa...

Det var en konstig åkomma! Låter nästan som en skröna. Men är det bara japanerna som drabbas?

Sara sa...

Caroline; Det låter onekligen som någonting man skulle kunna ha hittat på!

Thérèse; Jo, det är sant, turister har tydligen behövt specialistvård för att komma över chocken...

Anonym; Det du beskriver låter som samma sak, fast tvärtom. Jag har för mig att jag läste om det när jag kollade upp parissyndromet, något som kallas Stendahls syndrom.

CHristel; Jag tyckte att det var besvÄrligt ibland i Taiwan, att aldrig få raka besked, men jag tror att det i Japan är ändå viktigare att aldrig tappa ansiktet.

Pumita; Jag tror att det i första hand är japanerna, men det beror kanske just på deras specifika kultur, och på att bilden av Paris i Asien verkligen är romantiserad?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...