onsdagen den 20:e augusti 2008

Ett hopplöst fall?

Ibland känns det som att ju längre jag bor utomlands, desto svenskare blir jag. Jag känner mig ju hyfsat integrerad, men jag har upptäckt riktigt ärkesvenska tendenser hos mig, och det verkar inte stå i min makt att förändra dem.

Les voila:


Jag får ständigt bita mig i tungan för att inte säga du till min svärfar/psykiater/grönsakshandlare.

Jag radar upp alla mina varor i kassan, en efter en, med streckkoden vänd framåt. Och tittar ilsket på dem (resten av kunderna) som bygger varuberg. När ska revolutionen med två kassaband komma till södra europa, förresten? Så att man slipper vänta på att den som är före packar ner sina fjortontusen varor i lika många pyttesmå, opraktiska kassar.

Jag dricker mjölk i kaffet. Alltid. Till och med efter maten.

Jag räknar med att jag utan risk ska kunna gå över gatan på övergångsställen. Vilket har lett till ganska många nära döden-upplevelser. Men jag hade ju en fot på det vita strecket... ?

Jag är jätteduktig på att stå i kö.


Jag förfasar mig över (bland annat) alla hundar som springer lösa i trafiken. Men hur tänker deras mattar och hussar? Det är ju farligt för de små liven!


Det finns säkert mycket mer jag gör som jag inte ens tänker på... Och jag hoppas att det inte bara är jag som bär på dessa ärkesvenska egenskaper
?

Dessutom tror jag att vi svenskar är väldigt duktiga på att alltid jämföra system i olika länder och säga att "I Sverige, där gör vi så här och det är jättebra". Sällan hör man spanjorer eller fransmän gratulera sig till att vara födda i ett land där sjukvården/barnomsorgen/allemansrätten/kommunalpolitiken är finemang.

18 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Hahahaahahaha!!! Jo lite känner jag igen mig. Men jag känner mig också osvensk i Sverige ibland!!!

Thérèse sa...

Haha kul lista. Men jag reagerade på en sak. Niar du svärfar? Svärmor också? Jag vet att niandet är mer strikt i Frankrike än i Spanien men att ni familjemedlemar känns lite märkligt. I Spanien är det ganska flytande. Så det kan vara svårt att veta om man ska säga du eller ni i vissa situationer. Så på ett sätt tycker jag det franska systemet verkar lättare eftersom det är mer konsekvent

Sista punkten kan jag helt instämma i. Man klagar mer än slår sig för bröstet och tycker man är duktig i många länder. Själv har jag bara positiva erfarenheter av spansk sjukvård och tycker den är minst lika bra som den svenska.

Cecilia sa...

Vad roligt att läsa, känner igen mig i mycket! Jag har bott utomlands i sammanlagt 7 år, nu sedan ca 4 år i Belgien och Luxemburg. Och jag har börjat inse att jag nog aldrig kommer bli nöjd eftersom jag ofta lovprisar Sverige utomlands och längtar bort från en viss präktighet mm när jag är i Sverige... jag kan bli så trött på mig själv när jag hör mig själv säga: "En Suède, c'est comme si/comme ça..." Så trist att höra på egentligen ;)

Men niar du svärfar alltså? Jag har faktiskt fransk chef som man får dua, så det finns hopp ändå...

Måste även säga att jag gillar din blogg jättemycket, du verkar så vettig, och så blir det massor med igenkänning från mina år i Paris och Strasbourg..

Sara sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sara sa...

Hahaha - av sakerna på din lista så är det köandet och streckkoderna som jag känner igen mig i ;-)

Visst har svenskar en tendens till att prata väl om svensk organisation i utlandet men väl hemma i Sverige klagas det ändå...

Jag har aldrig hört en spanjor tala väl om spansk organisation eller sjukvård. Däremot är de stolta över sina viner och sin mat. Dessutom brukar mina vänner säga, med glimten i ögat, att man "lever bättre" i Spanien.

Tror att alla nationaliteter "skryter" och är stolta, det är bara lite olika vad man "skryter" om och vad man är stolt över ;-)

Hanna sa...

Nu känner jag mig lite osvensk, då jag inte kan bocka av en enda punkt i din lista. Naturligtvis har jag andra ärkesvenska egenskaper (egenheter?) istället - de flesta av dem rörande barnuppfostran.

Vad gäller din sista punkt, så hör jag däremot ofta fransmän gratulera sig till att vara födda i ett land som har så utomordentlig mat.

För övrigt så niar jag mina franska svärföräldrar, liksom de niar sina respektive svärföräldrar. Jag niar även torghandlarna, men duar kollegorna oavsett ålder inklusive närmaste chefen. Jag tror att jag i egenskap av utlänning niar i högre utsträckning än en fransman, då jag tar det säkra före det osäkra.

Lisa sa...

Haha! Jag är också väldigt svensk när jag är i utlandet (och nu när jag är i Sverige kan jag ibland vara lite engelsk "Men i England hade vi minsann..." :). Speciellt det där med att de inte kan ha två band för matvarorna irriterade mig både i UK och Frankrike.

barajagjohanna sa...

Ofta här i Sverige kan vi ju faktiskt klaga över exempelvis sjukvård och så vidare. Vi kan tycka att det och det förslaget är dåligt och att det minsann borde vara på det här sättet. Men när vi är i utlandet (främst bor där då och märker skillnaderna), märker vi hur bra vi har det i Sverige och blir superpatriotiska. Så blev jag. :) Främst för alla förbaskade papper i Frankrike hela tiden...

Och det här vous-andet. Jag tänkte på Thereses kommentar, om att man i Frankrike oftar niar sina svärföräldrar. Det är faktiskt lite märkligt, men jag minns att vi pratade om det där på mina lektioner i Paris. Det finns väl undantag, och den yngre generationen börjar tydligen (?) mer och mer gå ifrån niandet, men att barn t.ex. niar alla vuxna, ibland till och med sina föräldrar. Det känns strikt i våra svenska ögon (öron), men jag vet inte, man tänker väl kanske inte på det på det sättet i Frankrike?

Sara sa...

Karlavagnen; Ja, det där är märkligt, när man kommer till Sverige hyllar man sitt nya adoptivland i stället!

Thérèse; Mina svärföräldrar är lite äldre, min svärfar är över 70, de är ärkeparisare (fast de bott i södra frankrike i 40 år) och de tillhör verkligen den gamla skolan. De niar vänner, grannar, alla utom sina egna barn och syskon. Det var svårt för mig i början eftersom jag tycker att det är ett avståndstagande, men för dem är det bara artighet.

Cecilia; Haha, det är precis det där jag ibland känner blir för mycket! Vad man än diskuterar så är det lätt att börja tala om hur det är i Sverige...
Angående svärfar, se ovan!

Sara; Men fransmän tycker jag har en tendens att bara vara negativa när de talar om sitt land. Förutom möjligen maten, då!

Hanna; Ja, barnuppfostran har jag börjat fundera mycket på... Och jag gillar definitivt inte skolplikten från 3 års ålder. Så tidigt!

Lisa; Att man hänger upp sig på en sådan struntsak?

Johanna; Niandet börjar urvattnas en aning i alla fall i den yngre generationen. Jag kan tycka att det känns okej att dua folk i min egen ålder, även när vi träffas för första gången.

gwendolen sa...

Jag har ena foten i sverige och andra i egypten. jag är verkligen svensk i vissa sammanhang. Dessutom blir jag väldigt "nationalistisk" förstå mig rätt. Nere i Egypten älskar jag att se Volvos, höra abbalåtar osv och hyllar sverige enormt. Väl i sverige uppskattar jag inte sverige speciellt mycket, utan Egypten desto mer. Är man inte nöjd någonstans tro?

KARLAVAGNEN sa...

Hade en belgisk kollega en gång som Niade sin fru. Hon Niade honom också.
Eller U-ade... U är Vous fast på flamländska.

Sara sa...

Gwendolen; Haha! Gräset är alltid grönare på andra sidan...

Karlavagnen; Och jag som trodde att det bara var bernadette och Jacques Chirac som gjorde det! ;)

Hanna sa...

Oroa dig inte för skolplikten. Den börjar inte förrän vid sex år. Maternellen är inte obligatorisk, men däremot ofta uppskattad, av barn såväl som föräldrar. Vi ansökte till och med om skolplats för vår 2,5-åring, tyvärr utan framgång.

Jag duar jämnåriga som jag träffar för första gången om vår relation är vänskaplig eller på samma villkor. Däremot niar jag vår barnflicka som är sju år yngre än jag. För mig hade det känts respektlöst att inte göra det, eftersom hon absolut skulle niat mig. Visst hade jag kunnat ta initiativet att "lägga bort titlarna", men det har inte blivit så. Det skulle nog faktiskt kännas ännu konstigare än att fortsätta nia.

Sara sa...

Hanna; Jag visste faktiskt inte att det inte var obligatoriskt, men det är väl för att de allra flesta börjar vid 3 års ålder? Det känns om att det är ett system såolikt det svenska, med långa dagar redan från bÖrjan, och mycket mer konkurrens än i den svenska skolan, men det kanske bara är en bild jag har? Jag har ju aldrig haft barn, i vare sig svensk eller fransk skola... :)

christel sa...

Haha, rolig lista! Jag kör också med " I Sverige så... " osv, det är nästan så att jag tycker att jag "skryter" om Sverige och får passa mig lite ibland.

En annan grej, när ska UK/Irland mm komma på att man inte behöver två vattenkranar (en för varmt och en för kallt vatten), det blir ju antingen för varmt eller för kallt, mycket lättare att ha som i Sverige, en kran som blandar vattnet direkt!

Sara sa...

Christel; Nej, varför välja det som är enklast? ;)

Lugnetetc sa...

Jag känner mig extremt svensk i Frankrike också om det kan trösta dig... inte så fransk i Sverige...

Men fransmän jo, de gör precis som svenskarna gör. Tänk att man i Frankrike har ett apoteket runt varje gatuhörn, att läkaren kan komma hem till en och att vin går att köpa precis vid varje gatuhörn också (jo precis vid apoteket)...

elmundodesofie sa...

Har precis börjat läsa din blogg som jag tycker är jättebra - både kul och intressant läsning! Skrattade gott när jag läste detta inlägget - SÅ SANT! Bor sedan snart 5 år i Chile och känner igen mig i mycket... vet inte hur ofta jag biter mig i tungan för att inte säga "i Sverige gör vi så här..."...grr... särskilt efter att fått barn upplever jag att jag blivit ännu mer svensk...:-) Och detta niandet gör mig förvirrad! Särskilt med familj och släkt... Länkar till din blogg i min om det är ok?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...