lördagen den 16:e augusti 2008

Fokus

Det är någonting med att vänta barn som har helt har ändrat min tidsuppfattning.

Tiden dras ut, blir längre. De första månaderna var oändliga. Väntan, hopp och längtan. Blandat med en del rädsla och uppmärksamt väntande på 12:e veckan. En evighet. Jag ägnade timmar åt att känna på min platta mage och undra om det verkligen var verkligt.

Sedan: Första ultraljudet. Första sparken, som ett vingslag, lätt som en såpbubbla
. Första gången C kände Pyret sparka. Vetskapen. Vissheten om att jag faktiskt ska bli mamma. Tiden stannade.

Och nu, med handen på en allt rundare mage
känns det som att de här månaderna bara var en sekund, ett litet ögonblick. En droppe tid som jag vill frysa, stanna upp och spara. Tiden går fortare nu. Sjunde månaden redan!

Och mitt framtidsperspektiv tar slut i början av november. Mitt fokus, mitt mål. Tar tiden slut där? Förmodligen inte. Men allt som kommer efteråt
med flytt och förändringar finns inte. Jag kan bara se dit. Kanske därför att jag egentligen inte alls vet vad som väntar? Och kanske därför att allt annat spelar mycket mindre roll.

4 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Nej, framtiden börjar i November!

barajagjohanna sa...

Tiden efter november kommer troligen springa iväg så oerhört fort... folk brukar ju säga det, att tiden går så fort med barn. Och när man har barn runtomkring sig så märker man verkligen hur sant det är. Det gäller att ta vara på tiden. Som folk brukar säga.

Hur många klyschor fick jag med här nu? (De är ju klyschor av en anledning, du vet...)

Sara sa...

Karlavagnen; Ja, egentligen. Men mitt fokus stannar där...

Johanna, Haha! Ja, de är ju det!

Lugnetetc sa...

Jag tror att det är ganska bra att inte föreställa sig för mycket i förväg... det blir iaf inte som man har tänkt sig. Då blir man inte besviken. Det är ändå en chock att bli förälder! En lycklig chock!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...