In transit. Still.

Det händer inte så mycket just nu. Jag går i väntans tider, på många sätt. Det känns som om jag befinner mig i en transitzon, en parentes. Ett liv som inte riktigt är mitt. Svårt att förklara. Jag väntar på något annat.

I går pratade jag om vikten av att leva i nuet, att ta vara på varje ögonblick eftersom vi inte vet hur många ögonblick vi kommer att få.

Det är lätt att säga. Jag har blicken mycket längre bort. Men hur vore det att försöka njuta av stunden för en gångs skull?

Och hur vore det att fokusera på det jag har, istället för att stirra mig blind på det jag inte har?

Också lätt att säga.