Svindlande höjder.

Vår sista utflykt i Montpellier. En svindlande sådan, det tar en dryg timme att i svettigt tempo klättra upp på Pic Saint Loup, nästan 700 meter. Sedan står man där och håller sig i klippkanten och hisnar när man tittar rakt ned. Svindlande. Och man betraktar gliflygarna som smeker längs klippväggarna och ljudlöst svävar förbi, och man tänker att never ever skulle jag kasta mig ut i tomma intet så. Never ever, jag klamrar mig fast, och bara tanken på att hoppa gör att det känns som marken kommer närmare.
Men vackert är det. Hell, så vackert.
Sedan tar det en dryg timme ned - framsida lår här, när man går upp baksida, allroundträning således - och sedan njuter man av olivträd i solnedgång, en drink på uteservering, och möte med en hel hoper får på hemväg. 
Det är fint. Fast förmodligen finare en måndag, om man kan välja. Vi valde söndag, och i princip hela Montpellier var på Pic Saint Loup för traditionsenlig söndagsutflykt. Hoppsan.