Vackert.

Men obs att solnedgången över Marseille var så osannolikt vacker i går kväll. Havet, flamingofärgat bakom skorstenar och lyftkranar. 

Sydfrankrike, älskade, älskade plats på jorden. Fick åter tron på mänskligheten, fast vad den skulle ha med solnedgången att göra är ju oklart?

Vi tänkte: Oj, nu missar vi nog färjan. Då vänder vi bara om och åker inte tillbaka, aldrig. 

Hur kan man köra fel på en spikrak motorväg som man kört fyra miljoner gånger? Borde vara omöjligt, men vi körde fel.

Vi hann precis. Klart vi gjorde, vi hinner alltid precis. Spelar sällan med marginaler, men har nog aldrig riktigt kommit för sent. 

Och barnen i morse, i trapphuset. Fyra trappor utan hiss. De svävade upp, som fladdrande fjärilar. Det lyste av glädje. De kom hem. Herregud, jag är ju mamma åt två korsikanskor. 

Nu får vi se, hörni. Watch this space, och tusen tack för peppande kommentarer.