Kära dagbok,
I dag har vi packat flyttkartonger och nedmonterat möbler. Det känns nu som när vi flyttade in, fast tvärtom. Cirkel eventuellt sluten.
Eftermiddagen tillbringades i stora parken vid havet, med några vänner tillsammans med vilka jag hade alldeles för många barn att hålla reda på. En sju, åtta stycken bergis. Romy tappade bort en sko och Dimitri blödde ganska mycket näsblod.
På hemvägen tog vi med dem in på Monoprix för att handla ett paket kaffe.
Alltså, ingen riskbedömning alls. En svärm av typ fyraåringar på mataffär klockan nitton?
Hur tänkte vi?
Efter middag och läggning och kramning av barn satte vi oss på soffan med carpaccio och parmesan. Första gången jag satt mig ned på hela dagen. Känner mig lite nyförälskad i C, han är så bra. Finns ingen annan människa på denna jord som jag bara kan luta mig mot på det sättet. Som jag förlitar mig på så.
Och nu ska jag vika en stund åt att fundera och lösa problem. De där tankarna man nästan aldrig hinner med. Hur ofta gör man det? Tar en stund bara till fundering? Som man äter, tränar, fikar? Never ever.
2 kommentarer:
Men hade inte Chrille redan hunnit sälja soffan?
Vad fint du skriver om C. Rörande. Och rolig beskrivning av mataffärsbesöket. Jag tycker att det är besvärligt i affärer med 1 barn... När jag shoppar ser jag ju att andra shoppar med barn. Som oftast skriker eller gnäller. Jag skulle vilja shoppa mera till mig för att känna mig finare men jag undviker det med barnet. En affär och ett plagg i taget... Jag hade aldrig tänkt tanken att handla kaffe med massa barn men jag vet ju inte om ni var flera vuxna kanske. Även om det blev stress, irritation, skräck, genant beundrar jag modet!
Skicka en kommentar