Och i allt detta tumultet och känslan av att tappa fotfästet så har jag gjort en auto-psykanalys.
Det är ju barnet inom mig som inte vill ryckas upp igen.
Den vuxna kvinna som jag är, hon - tror att hon - vet vad hon gör.
Men barnet, nej.
När jag var lite äldre än Véra hände precis detta. Uppryckandet. Inte första flytten förvisso, men tiden på Tyresö minns jag ingenting av. Spädbarnstiden.
När jag och min syster var drygt fem år, Axel ganska nyfödd, så lämnade vi Malmö för Falun.
Jag kommer ihåg sorgen. Min sorg. Över att lämna mitt älskade dagis Pilevallen i Rosengård, vår lägenhet på Fricksgatan (Hette gatan så? Osäker på denna.) Möllevångstorget, Ribbersborg, Ribban, där jag badade till långt in på hösten. Lärde mig cykla nere på gatan som kanske hette Fricksgatan.
Men pappa hade fått AT-läkartjänst i Falun, och vi flyttade in i ett radhus med pytteliten trädgård och barnen på gatan pratade konstigt och de tyckte att vi pratade konstigt och det var sommar och alla fick egna rum, och världen var alldeles ny.
Jag vet nu att mamma och pappa gjorde detta för att de ville ge oss någonting annat. Mina föräldrar är ju norrlänningar, härjedalingar, klart att Malmö inte var deras grej! De ville ge oss skog och berg och dalar och årstider och närmare till släkten. Sedan var det kanske inte lätt för dem att komma till Falun heller, mamma började jobba på landstinget, tror jag, hon var 30 och hade 3 små barn.Och det gick jättebra för henne, med facit i hand. Alltså verkligen. Det kanske hon inte trodde alla gånger men det gjorde det.
Rötterna. Jag har inga. Har aldrig rotat mig. Men sökt mina rötter har jag gjort, och de leder som tunna silvertrådar, löper över världen, England, Taiwan, Korsika, Malmö, ända tillbaka till norrlands inland där de knutit sig fast i snötyngda granar och monokroma landskap. De finns där någonstans, och det är en trygghet.
Uppbrotten. De bär jag med mig, det har varit några stycken. Och nu rycker jag upp mina döttrar med rötterna. Eftersom jag vill ge dem något annat, erbjuda dem någonting mer.
Hoppsan, här fick ni lite personlig info om mig märker jag. Nu vet ni lite mer om mig.
20 kommentarer:
Underbar läsning av många anledningar. Främst för din skriv -och berättarkonst men också för att jag är gammal Malmö-bo. Låg gatan mitt i stan kan det vara friisgatan. Rosengårds gator är inte lika bekanta för mig!
Kristina
Så vackert skrivet.
Tack för berättelsen.
Vi flyttade ganska nyligen från Malmö där vår dotter är född, återvände hemtrakterna kring Göteborg. Till släkten och många vänner, och till en annan natur än den skånska.
Du skriver fint om uppbrott och nytt, men för min del tycker jag också att det är skönt när man har barn att vara på en plats där man vill vara och troligen stanna – det är ett jäkla företag att flytta när man är två, tre eller ännu fler! Visst går det och man har såklart väldigt olika förutsättningar (utifrån yrke och en massa annat), men min erfarenhet är att det är ... en stor grej att genomföra ...
Om jag inte missförstått dig känns det som att Paris är ett sätt för er att komma till "den vanliga världen", jag menar ... mycket mer tillgängligt, enklare att resa iväg, att få besök ... även om det också känns mer grått än Korsika (hur grått det nu kan bli i Paris – men det kan det ju, stundtals, trots allt fantastiskt som finns där!).
Lite rörd över att läsa om Malmö. Vår dotter skulle fylla två när vi flyttade därifrån, så till skillnad från dig minns hon inte mycket. Men förskolan hade en fantastisk gård – en skog! – och låg alldeles nära Ribban.
Lycka till!
PS Vore intressant att få veta lite om vad du gjort som konsult!
Tack Sara, du lyckas alltid träffa nån nerv! /Emma
Jag har flyttat mânga gânger jag med men jag hoppas att du kommer att märka att "hemma" är just i dig. Vi har sâ mânga minnen frân barndomen och vi söker oss ständigt tillbaka dit, därför att för mânga sâ är det tryggheten. Med tiden blir det dock jobbigt att säga farväl, att bygga upp nya kontaktnät och gâ runt i en ny stad helt utan bekanta siluetter. Det man lämnnar efter sig finns sedan inte längre kvar eftersom miljöer fortsätter att utveckla sig, man förlorar kontakten med människor som man tycker om utan att göra det med flit.En flyttning är en stor omställning sâ jag förstâr att du tycker att det är jobbigt. Men â andra sidan har du gjort ditt pâ Korsika....
Hur länge stannade ni i Falun?
Kristina: Nä, inte Friisgatan. Hm? Kan minnas fel.
Annika: Varsâgod! *glad*
Anonym: Det ÄR EN STOR GREJ. Känns nästan ogörbart och mission impossible, det är sâ mânga bitar som inte än har fallit pâ plats!
Och jag har jobbat med engelsk coachning för företag som lanserar sig internationellt!
Emma: Tack för dina kommentarer!
Anna: Klokt skrivet. Ja, jag är nog klar här.
Cruella: Jag stannade tills jag tog studenten och flydde hals över huvud. ;) Pappa bor kvar pâ landet utanför sta'n, min bror bor kvar, mamma har flyttat tillbaka, vänner finns kvar. Nâgon sorts "hemma".
Tack för att du delar med dig!
Jag har också flyttat mycket, men mer som du de senaste 11 åren.
När jag var 3 år flyttade mamma och pappa från Kramfors tillbaka till Enköping, för mig var det inte så stor skillnad eftersom jag var så liten och hade inye börjat skolan än.
Sen har jag växt upp i Enköping.
Det var många av mina skolkamrater som ville "fly" som du säger, efter studenten. Men inte jag, jag trivdes i Enköping, jag brydde mig inte att det var en liten stad där alla känner alla. Men jag åkte ändå till USA och sen dess så har jag flyttat miljoner gånger känns det som!
Men nu känns det som att jag har hittat hem. Men vem vet, om några år kanske jag har lust att flytta igen?
Styrkekram till dig så att du orkar med flytten!
Tack för svar. Intressant att läsa om rotlöshet och rörelse. De flesta skulle nog förutsätta att ett ställe där man tillbringat hela sin barndom och skoltid blev hemma på riktigt, rötterna. Särskilt om föräldrar, familj och vänner finns kvar.
Jag flyttade också direkt efter gymnasiet från min lilla ort utanför Östersund (som jag intressant nog hela tiden "visste" att jag skulle lämna) men att jag har mina rötter där, i det öppna landskapet i kanten av skogen och med fjäll och sjöblänk var man ser är odiskutabelt. Och har tydligen inte alls med trivseln under skolåren att göra.
Du verkar göra samma resa som dina föräldrar gjorde...
Vad vill du ge dina döttrar?
Jag har funderat på det många gånger, vad vill man ge sina barn för förutsättningar? Var ska deras rötter vara?
Norrlands inland för med sig fördelar som lugnet, storslagen natur, intimitet och familjekänsla.
Nackdelarna är utbudet, möjlighet till att utvecklas på orten är få, man måste ofta vidare. Men om rötterna är så djupt nedgrävda kan det vara svårt att lämna marken man står på...
Många står kvar på samma plats där de föddes här i norrlands inland. Deras rötter är så intakta som de kan bli och det blir för riskabelt och för jobbigt att dra upp dem och flytta på sig, då rasar allt - så man n ö j e r sig...
Inget fel i att vara nöjd med det man har, alla måste inte göra superkarriärer och vara ingenjörer.
Men.
Jag vill ge mina barn friheten att välja själva. Att deras rötter ska vara stabila och väl rotade här i norrlands inland men ändå vara så mjuka och flexibla att de kan följa med barnen ut i världen.
Frågan är bara hur man gör det utan att gräva ned deras rötter allt för djupt i mossen och ändå få dem så stabila att de känner trygghet. Det är lätt att bli jäkligt trygg och stabil här i Norrland så det nästan blir nästan svårt att ta steget och lämna den!
/angelica
Sara, Fricksgatan ligger inte långt från Möllevängstorget i Malmö. Kanske minns du rätt.
Med tanke på era tidigare äventyr, är jag övertygad om att ni klarar denna spännande resa. Skulle det ändå inte bli så bra som ni önskar, hittar er familj säkert nya lösningar.
Kärleken är ett fantastiskt fundament att stå på!
Lycka till!
Fellinidamen från Malmö
Jag har ocksa flyttat manga ganger de senaste 15 aren och bott i fyra olika lander. Nu har jag hamnat i Frankrike, med tva barn under 4 ar, och plotsligt kanns det som att nu far det vara nog. Jag ar helt 'ut-rest'. Visst, allt ar inte perfekt har, inte pa langa vagar, men efter 15 av kringflackande kan man ganska tryggt saga att ingen plats pa denna jord ar perfekt. Jag stannar har, sa lange jag kan rada over det. Visst, mina barn blir inte 'svenska' men det hade jag ju redan valt bort nar pappan blev fransk. Visst saknar jag Sverige och mina rotter, men man kan ju rota sig nagon annanstans ocksa. Jag tillbringade mina forsta 18 ar i samma hus, pa samma gata, med samma skolkompisar hela grundskolan och i efterhand sa tycker jag vet var perfekt. Det ar det jag vill ge mina barn. En stabil, nast intill "trakig" uppvaxt, for mig ger det trygghet. Sa var min uppvaxt och det hindrade inte, kanske nastan forutsatte istallet, att jag ville ut och se mig omkring som vuxen. Allt i livet ar ju standigt i rorelse, omfamna det och om det gar att rota sig nagra ar, eller resten av livet, gor det.
Men Sara, gör du detta för att ge dina döttrar något annat? Jag har ändå uppfattat det som om att det är du som inte trivts på Korsika, du som längtat efter ett jobb, du som sökt något annat.
Tror ändå att dina döttrars rötter är ganska små ändå för att ryckas från Korsika. De kommer ju i alla fall ha kvar sitt modersmål i vardagen.
Tror det kommer att gå bra!
Jättespännande att veta mer om dig. Jag vet att man kan vara lycklig och rotlös! Jag är det. Jag rycktes upp av mamma när jag var 14. Sedan har jag flytit runt. 31 nu. Allt gick jättebra. Jag trivs med att flytta. Har inte ens problem att lämna. Gamla vänner och minnen finns kvar och man skaffar nya vänner och nya minnen och familjen finns där alltid. Det blir aldrig ett drömliv. Olika saker att älska eller hata. Fonatinebleau kommer inte bli perfekt men för det mesta blir det bra. Nystarter är stimulerande! Jag har haft 2 hemska jobb... Om man vantrivs med sitt jobb efter en tid ska man sluta. Det är väl det enda jag lärt mig? Och lägenheter kan man lämna. Man kan byta stadsdel...
PS Jag har flyttat 10 gånger och mellan 5 länder de senaste 15 åren. Kanske nästan lika ofta som du?
Tack för att du delar med dig av dina tankar, beundrar din självinsikt och dina kloka ord.
Jag tror på att följa sitt flöde, göra det som känns rätt innerst inne, men det är många gånger svårt att veta vad man egentligen vill. Tyvärr fastnar vi ofta på grund av rädslan för det nya och okända.
Önskar dig tillit till att allt är som det ska, tålamod med processen och tillförsikt att det blir bra.
Lycka till!
Hej igen, hittade en annan fantastisk dikt av e e Cumming.
Miracles are to come.
With you I leave a remembrance of miracles:
they are by somebody who can love
and who shall be continually reborn,
a human being.
Tack för att du fick upp mina ögon för en underbar poet, vilka texter! Jag är ingen stor läsare av dikter, men tror nu att jag trillat dit :-)
Det jag gör för mig, det gör jag ju i förlängningen för mina döttrar, eller hur? För att de ska växa upp med en mamma som försöker skapa ett liv som hon vill ha det, som är glad och lycklig, och inte missnöjd och bitter. Lite sâ.
Och Mia, älskar cummings, inlägget tog jag bort för texten blev sâ konstig när jag kopierade in dikten! Men de är underbara!
Skicka en kommentar