söndagen den 1:e november 2009

Vägen från Boulevard Saint Germain

Hon hette Antoinette Weiss, hon hade alldeles ljusblå ögon, och föddes i början av förra seklet i det Frankrike som då var Tyskland. Hennes pappa var med och förlorade kriget om Alsace-Lorraine, och hon var fortfarande ung när hennes region efter la grande guerre återigen blev fransk. Under det krig som kom sen, det andra världskriget, födde hon tre barn, två flickor och en pojke. Flickorna ammade hon, länge, eftersom det var dåligt med mat under ockupationen, och bar ned dem i skyddsrummet när bomberna föll över Paris, dit hon flyttat med sin man som ung. Sonen, som hans systrar fortfarande kallar lillebror, dog, alldeles liten.

Ett långt skutt framåt i tiden:
Den fjärde november 1975, samma dag som Antoinettes yngsta barnbarn föddes, dog hennes man. Sedan levde hon ensam i sin lilla lägenhet på Boulevard Saint-Germain, i Paris Quartier latin tills hon bestämde sig för att flytta.
Nittiosex år gammal tog hon sitt pick och pack och reste. Efter mer än sjuttiofem år i Paris var hon trött på staden, trött på sjätte arrondissementet. Trött.
Hon satte ned sin lilla pumpsbeklädda fot och slitna resväska i Ajaccios hamn, på Korsika. Solen tycktes henne brutal efter en livstid under Paris gråa himmel, men hon hade fått som hon ville. Hon hade fått komma bort.
Bara ett år senare dog hon. Hon är begravd uppe i bergen, i byn Cauro, där solnedgången är enastående vacker och där den kalla fukten kryper in genom skosulorna, tränger sig in. Där vilar hon, ensam.

I går kväll tog vi med Véra till kyrkogården, som bara lystes upp av de ljus man tänder på allhelgona, Toussaint. Efter flera timmars letande och famlande i mörkret, med mobiltelefonernas displayer som ficklampa hittade vi henne. Inskriptionen: Antoinette Vaché, född Weiss. När man älskar glömmer man aldrig. Vi tände ljus och berättade för Véra om Antoinette, hennes gammelmormor. Det var fint.

10 kommentarer:

barajagjohanna sa...

Det låter väldigt fint.

Erica sa...

Nu blev jag alldeles tårögd här. Vilka människohistorier det finns... vilka levnadsöden. Jag blir så rörd att ditt lilla sockergryn får en sån tydlig koppling, ett fudament av levnadsöden att leva vidare på. Att ni är så framsynta att ni ger henne minnen av sin historia

Johanna sa...

Tips på en bra bok om ätstörningar:

”Mat, Träning & Ångest – berättelser ur verkliga livet”

En väldigt intressant bok som innehåller berättelser om olika personer som varit eller är drabbade av någon slags ätstörning där de berättar ingående om vägen till sjukdomen samt vad de gjort för att försöka bli friska och fria från allt. Ett kapitel innehåller endast handgripliga råd från de som varit sjuka.

Superbillig också.
Läs mer på www.mattraningangest.se

Helen sa...

Åh, din vackra berättelse gav mig gåshud...tänk att det var Véras gammelmormor den handlade om.

Och jag tycker mycket om Alla Helgonshelgen. Det är så stämningsfullt med alla brinnande ljus för de dödas själar.

Kram!

TinTin sa...

Åh, vad fint! Tack för att jag fick dela ett minne av en sådan dam!

Annika sa...

Fantastiskt rörande historia - och så fint berättat!

Hanna sa...

Otroligt fint berättat. Som vanligt. Även jag sitter här alldeles tårögd.

Anonym sa...

Fantastiskt vackert, men undrar: Véras gammelmormor máste väl vara Din mormor, i sa fall kan väl inte hennes yngsta barnbarn ha fötts 1975 (idag 34 ár) eftersom Du själv, om jag inte minns fel just fyllt 30..har jag missat nágot :-)?

Sara sa...

Johanna; Det var ju det.

Erica; Ja, vilka levnadsöden det finns.

Johanna; Tack!

Helen; Jag gillar det ocksa!

Tintin. Varsagod! ;)

Annika; Det finns nog spännande historier överallt, i allas släkter!

Anonym; JO, ANtoinette var ju Véras pappas mormor... Blir inte det gammelmormor?

KARLAVAGNEN sa...

vackert!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...