tisdagen den 3:e juli 2012

Krisen och optimisterna.

Vi måste prata om krisen. 
Den finns överallt.  
Den är så påtaglig att man nästan kan röra vid den. Den finns i alla entreprenörers och affärsinnehavares ögon. De som låser portarna en sista gång, drar ned järnridåerna framför sina butiker och hänger upp Till Salu-skylten. Till Salu. Uthyres. Skyltarna är legio på husfasader som inte längre är charmigt ruffiga, inte alls shabby chic på medelhavsvis, bara nedslitna och smutsiga, men ingen tycks köpa, ingen hyr. 
Paradoxen: Priserna går ändå upp, till skrattretande nivåer. 
Det är krisen.    
Det här är också krisen: Personer med fina diplom från några av Europas mest beryktade univeresitet som med skammens rodnad på kinderna accepterar ett sommarvick till minimilön. 
Föräldrar till barnens klasskamrater som inte kan bidra till lärarnas presenter eftersom deras ekonomi är alltför tajt för att tillåta några som helst avsteg.   

Vi lever i det här nu. Mina barn föddes in i krisen.
Och jag, som är ett typiskt barn av min generation, ett neurotiskt, högkonsumerande skilsmässobarn ur the prozac nation, trillade över en artikel om krisens barn. Mina barn.
Experter tror att den här generationen kommer att bli en mycket lyckligare generation än vad vi någonsin kommer att bli. Krisbarnen kommer att bli problemlösare av bästa sort, de blir streetsmarta överlevare och de får tidigt lära sig värden som solidaritet, generositet och att dela med sig. 
De blir lyckligare därför att de lär sig att se värdet i ickemateriella ting. 

Min generation, som man kallar la generation sacrifiée, la generation desillusionnée, la generation desenchantée, som åkte på utlandssemester varje år, som växte upp i hus med trädgård och som hade föräldrar som förvisso skulle komma att skilja sig, men som redan betalat av sina studieskulder och som inte trodde någonting annat än att vi skulle ha samma standard som våra föräldrar hade, vi som - min pappas ord - trodde att pengar växte på träd. 
Våra barn är barn som långt ifrån har allt, men de saknar ingenting. De vet att alla inte har lika mycket, och de vet att man delar med sig till den som har minst. De uppskattar att få, men kanske mer att ge. De växer upp med föräldrar som kämpar för att få vardagen att gå ihop, som kämpar för att utvecklas, kämpar för sina relationer och sitt äktenskap. Deras föräldrar har gått i terapi, ätit prozac, strulat runt i åratal därför att de kunde. Och alla år av psyko- och beteendeterapi som min generation har genomgått, det har vi gjort för våra barn. För att slippa nedärvda neuroser och depressioner. Vi ger våra barn det vi kan, de är uppfödda på ekologiska hem-mosade puréer och miljoner kramar varje dag. De får inte allt de önskar sig, men precis som i sagan är önskningarna värda mest när de fortfarande är önskningar. 


Enligt artikeln jag läste är krisens barn glada optimister. De ser ljust på tillvaron och de lär sig tidigt att det viktigaste i livet är mänskliga kontakter. Vänskap, starka släktband. Frihet jämlikhet och systerskap är ord som kommer att betyda  något för dessa barn för vilka konsumtionshets är passé. 
Jag har krisen runt omkring mig, jag ser den varje dag. Fler och fler som rotar i soptunnorna, och samtidigt, fler och fler lyxbilar och yachter längs kusten. Hollandes och Ayraults svångresmåtdragningar kommer att slå hårt, inte mot yachternas ägare, men mot medelklassen. Det är alltid medelklassen som offras. 
Jag har krisen på armslängds avstånd, kan röra vid den andas den. 
Men jag vet också att det inte är Merkel och grabbarna på EU-toppmötet som ät Europas framtid. En liten del av Europas framtid sitter på golvet bakom mig, nu när jag skriver. 
En har 12 hårspännen i luggen, pratar svenska och franska och ett tredje språk som bara hon förstår, som ibland är engelska, ibland arabiska, och den andra brister ut i lyckliga gapskratt åt allt hon ser eller hör. Det är de som är framtiden. Krisens barn. Och vi la generation desenchantée, barnen som hade allt och förlorade mycket, det enda vi kan göra är att ge dem det mod och de medel de behöver för att skapa ett rättvisare, sundare samhälle. Ett samhälle där frihet, jämlikhet och systerskap betyder allt. 

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jattefint skrivet, och det kanns som om det ar just sa det ar; skillnaden mellan var generation och vara barns. Det kanns ju lite som om vettlos konsumtion och statusprylar ar lite passé, och pa ett satt ar det ganska skont tycker jag. Jag ser inte sa mycket av krisen annu, i var relativt valmaende Parisforort dar jag ar 'hemmafru', men min man som jobbar inne i Paris sager att det ar en markant skillnad pa gatorna (hemloshet, tiggare etc) bara de senaste manaderna. Om man har ett relativt bra jobb och bostad ska man nog halla hart i det just nu./ Anna

Tove sa...

Va bra skrivet! Jag ser inte själv ännu något av krisen - läser förstås i tidningarna varje dag om den, politikerna debatterar stödpaket, varningar om krisen tutas ut - men ändå, i min nära krets - nada - på mitt jobb - inte ännu iallafall.
Oj, du skrev så bra, så jag måste nog länka din bloggskrivelse till min blogg och tankar!! :)

Nässelblom och choklad sa...

Verkligen intressant. Krisen är förstås skrämmande, men kanske finns ändå något positivt i den. För visst är det andra värden än prylarna som gör en stark och lycklig - bara man slipper råka riktigt illa ut. Så bra skrivet!

Nässelblom och choklad sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Caroline sa...

Intressant inlägg!

Elna sa...

Bra skrivit Sara !
Det är det samma här i Spanien.
Igen kännande faktorn är stor.
Den tid vi lever i nu behöver vi tröst.
Mycket framtidstro !

Anna sa...

Ja!
Jag blir så rädd ibland, att vi ska förlora för mycket. Att krisen och miljökrisen som kommer ska göra oss rädda, så rädda att vi stänger in oss, ser andra som hot och börjar slåss.
Men det är som du skriver, det finns ju en annan väg. En väg där vi stannar upp och tar tillvara på det som verkligen betyder något. Hjälper varandra för att vi alla behöver det.
Att våra barn gör det, kanske för att vi ändå visar dem en väg. Jag hoppas det. Jag kan tro på det.
/Anna

Annika sa...

Mycket intressant och viktigt inlägg. Jag tänker också mycket på hur barnen ska få det i framtiden.

Vi ser inte krisen lika påtagligt som du, men visst känns det skakigt och kusligt, det som går genom Europa.

Förhoppningsvis blir det precis så som du beskriver. En lite bättre generation?

(Samtidigt var det ganska krisigt även på 90-talet här i Sverige. Min man fick t ex inte jobb över huruv taget när han gick ut Handels -96, utan fick söka sig utomlands. )

Nina sa...

Du skriver bra Sara - sa träffsäkert och sa bra.

Colombialiv sa...

Å jag hoppas verkligen att det är så. Att det är så det blir.

Anonym sa...

Tror det där stämmer pâ Grekland men absolut inte pâ vare sig Frankrike eller Sverige. Dessutom är en generation (idag 25 âr) sâ pass lâng tid att man verkligen statistiskt inte kan ha en aning om hur vi lever livet dâ... Ett nytt världskrig, semester pâ mânen, naturkatastrofer, ny teknologi...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...