måndagen den 14:e juni 2010

Sex&theCity och rätten att åldras

Sex&theCity2.
Min historia med teveserien har varit ganska efemär. Oregelbunden. Men det beror på min egen oförmåga att slaviskt följa teveserier. Min egen tendens att glömma att jag överhuvudtaget har en teve. Inte så att jag inte tycker att det är roligt att titta på teve, det är mer att jag inte hinner. Jag har bortprioriterat det. Så teveserier som film... varför inte?

I samband med filmerna har det florerat tester på nätet, och i les glossies. Vem i SATC är du mest lik?
Jag har gjort något sådant där test någon gång, och blev mest lik Charlotte (den söta hemmafrun som gråter av frustration i skafferiet och som är livrädd för att hennes make ska vara otrogen med den behålösa au pair-flickan
(SATC2 är kanske inget under av modernitet och nytänkande). Min likhet med Charlotte kan eventuellt vara signifikativt för vad jag känner inför de fyra kvinnorna i filmen. Charlotte är den som provocerar mig minst i det här gänget.

Carrie. Jag tänker vara alldeles ärlig, och säga rakt ut: Jag har aldrig gillat henne. Om hon fanns i min närhet skulle hon driva mig till vansinne. Neurotisk, lite korkad och inskränkt. I filmen var det hennes fysiska uppenbarelse som fick mig att mentalt blockeras. Hur är det möjligt att ha en elitfriidrottares seniga, muskulösa armar och samtidigt ha bröst ända upp till hakan? Jag undrar?
Och vad kan vi lära oss av Carrie? Att om vi passerar fyrtioårsstrecket med intakta magmuskler, kraftigt förkortade hälsenor och en walk in-closet, har vi lyckats då?
Vad önskar vi Carrie?
Att nå mentalt välbefinnande på annan väg än att köpa skor? En relation till vilken hon inte känner en inneboende aversion mot att befinna sig i? Lite underhudsfett?

Samantha. Beklämmande mycket osexiga sexscener. Och kvinnans sexuella frigörelse, har vi inte liksom passerat den? Känns det inte lite 1968 att en kvinna ska vilja ligga? Och kondomer i Abu Dabi och häpenheten över att muslimska kvinnor har viljor, intressen, hjärnor? Jag fick lite fadd smak i munnen.
Samantha är mer patetisk och desperat än frigjord och avslappnad.

Miranda: Mindre patetisk än Samantha, mindre neurotisk än Carrie. Karriärkvinnan, offer för härskartekniker, som har svårt att kombinera jobbet med sitt übersmarta kiddo. Stereotyp if ever there was any.

En annan grej jag hängde upp mig på var rynkorna. De här kvinnorna har åldrats, men kanske var det mest beklämmande i filmen deras ovilja att göra det.
Ett meningslöst raseri mot tidens gång. Rynkorna. Man kämpar emot, med östrogentabletter, biffiga biceps, one night stands och killerklackar. Men det hjälper inte. Kvinnan har kanske vunnit rätten att yrkesarbeta, att inte ha barn, att inte gifta sig, att ligga med vem man vill när man vill... Men rätten att åldras, den har vi inte.
Och däri ligger det ständiga kvinnliga dilemmat: Att kämpa mot sitt underhudsfett är att göra det lätt för rynkorna att installera sig. Att plumpa till ansiktet med lite extra, hälsosam hypodermis är att vinka hejdå till den åtråvärda size zero. Eller åtminstone storlek 34. Den eviga kvinnliga sammanfattningen: Damned if you do, damned if you do'nt. Att applicera på vilken domän som helst i livet: Rynkor, bantning, barnafödande, sexliv, streber-karriär eller hemmafrutillvaro.


Och vad är grejen med slutscenen? När vi får se Carrie, i bästa Jane Austen-anda (Hell no, Austens hjältinnor var modernare än så!) krypa ihop på en vanvettigt dyr sittpuff vid sin myndige makes fötter, låta sig läxas upp och tillrättavisas och efter att under 12 säsonger och 2 filmer kämpat emot den där obsoleta, urmodiga förlovningsringen... trä på sig den.

Game over.


Största behållningen med filmen var Liza Minellis Beyonce-cover, och största besvikelsen att New York inte fick större plats i filmen. Hon förtjänar bättre. Sex and the City med osexigt sex och utan City... Jag hade kunnat klara mig utan.

11 kommentarer:

Karins fotoblogg sa...

Då slapp jag se den! :) Fast jag knappt sett serien än mindre någon film så känner jag att jag håller med dig fullständigt, mitt i prick!

Ha det gott

Marie sa...

Håller med, ingen höjdare. Har heller aldrig förstått mig på Carrie, tycker hon verkar otroligt jobbigt egoistisk! Och slutscenen med den svarta diamanten var ju bara too much...

Fast jag kan inte hålla med om Liza Minnellis cover, den var ju fruktansvärt dålig! usch!

Em sa...

Applåder! Vilken insiktsfull analys av de fyra karaktärerna! Jag vill läsa mer sånt här av dig. Du sätter ord på flyktiga känslor jag själv har inför fenomenet sex and the city.

I våras när jag var hemma och sjukskriven för depression, mot slutet maratontittade jag på alla säsonger. Jag ville, men ville inte. Som en mal till ljuset drogs jag.

I filmerna har karaktärerna blivit ännu ytligare, ännu mindre riktiga människor. Kanske måste det bli så? Jag är ingen filmmakare.
Instinktivt vet vi att det här är "fel". SATC ska vara frigjord och visa kvinnor på ett nytt sätt, och jo det gör den. Väl. Men mest för att allt annat är så dåligt. Mer än något annat så blir det väl tydligt vilken gyllene bur vi fortfarande befinner oss i...

Och trots detta, kan inte låta bli att titta. Älskar't. Mot min egen vilja och mitt sunda förnuft.

Ferferi sa...

Attan nu vet jag slutet. Spoilervarning på det här inlägget!

Eleonora sa...

Vaddå förlovningsring? Gifte hon sig inte i förra filmen?

Lisa sa...

Vad intressant läsning. Är stort fan av Sex & the City men har inte sett film nr 2 ännu. Har hört sa mycket om den och vill liksom inte att det ska förstöra den känslan jag har för serien... Men nu blir jag sugen pa att sen den bara för att kunna jämföra asikter med dig.

Gillar att nagon skriver nagot annorlunda, inte bara super entusiasm!

Annika sa...

"Då slapp jag se den", säger också jag.
SJälv har jag under senare delen av två av mina graviditeter plöjt SATC-boxen, halvliggandes i sängen, tröstätandes sådant som jag tyckt om att tröstäta som höggravid. Jag gillar serien, det måste jag erkänna. Däremot tyckte jag inte att filmen var mycket att hurra för. Fast, det grämer mig. Det hade gått att göra bra filmer.

Mi sa...

Det är som du säger: du har inte följt serien. Vi som gjort det analyserar inte, vi är liksom förtrollade på ett märkligt vis.

Thérèse sa...

Jag gillade TV-serien även om jag bara sporadiskt följde den. Eftersom den repriseras ständigt har jag säkert sett dom flesta avsnitt men inte i ordning. Den första filmen blev jag otroligt besviken på så har inte känt nåt sug att se den här. Särskilt inte som den fått så dålig kritik och alla jag känner som sett den varit besvikna. Tycker det verkar väldigt trist att New York inte är med så mycket för New York miljöerna är något jag gillat med serien. Har faktiskt den här filmen på ett usb men har inte fått tid att stoppa in det i TV´n och kolla än, har väl inte heller haft enormt sug att göra det.

Josefine sa...

Jag håller inte riktigt med. Ja, Carrie är skitjobbig och hennes kropp är småläskig. Det man kan lära av henne är väl "var nöjd med det du har eller något såntdär halvostigt som väldigt många kärleksfilmer handlar om.

Samantha - jag tröttnar aldrig på att se kvinnor som tar för sig. Ja, det är lite småsega skämt men hennes karaktär visar ändå att det är okej att ha en sexuell aptit efter femtio.

I serien får man en lite djupare förståelse för så mycket, bland annat Samanthas utseendefixering som i filmen visas som något löjligt. Hon är så stark och tycker om sig själv så mycket men ändå tvekar hon då och då på om hon verkligen är så snygg. Vilket är mänskligt. Och i vissa kretsar fixar man det på olika sätt.

Det är en ytlig film och den är lättsam. Men jag tycker inte att det gör en film värdelös. Bara för att det är en tjejfilm och den handlar om utseende på ett tjejigt sätt är den mycket värre än actionfilmer där det bara visas våld, muskulösa svettiga kroppar osv. Nej jag köper det inte. Jag tyckte filmen var helt okej.

Sara sa...

Josefine: Men tycker du verkligen att Samantha tar för sig? Jag tycker mer att det liknar desperation, sex för sexets skull, även fast hon inte har lust. Sexmissbruk, liksom? Mer än sexuell aptit?
Och actionfilmer... får mig att somnar. Men SATC var intressant, ur ett feministiskt, sociologiskt perspektiv. ELler ur vilket perspektiv som helst. :D

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...