måndagen den 27:e december 2010

Man uppfostrar sitt barn.

C (med rynkad panna): Vår dotter går runt med en febertermometer i handen som hon trycker på. Och sjunger.
Jag: Jag vet. Hon tror att det är en i-pod.
C: Ah. Okej.

Man funderar över vilka referensramar och beteendemönster man överför till den lilla människan som är ens kött och blod. Jag g
år runt och försöker vara pedagogisk och undervisande. Liten ba: Mamma, ser det ut som om jag bryr mig? (Fri tolkning av hennes body language).
I g
år hittade jag henne på köksbordet: Med mobilen i handen och solbrillorna i pannan låtsas hon prata med någon:

Ouiiii? Ouiii? OK. Bisous, bisous. Ciao. Bisous. Ciao. Ciao. Ciao. Gros bisous.

Jag dog lite när jag n
ågonstans i allt det där kände igen mig själv.

4 kommentarer:

Maria (45) sa...

Haha, den lilla terroristen..

..ja det var det där med perspektiv, är det inte mamma hon försöker härma?

Det är bara en tidsfråga till glosset, nej knallröda läppar,och högklackaT!

När kan man köpa rätt storlek på klackar till de små liven :-)

Frida sa...

sötnosen!

Sara sa...

Ja, visst är det så. När min dotter springer omkring här hemma och pratar i sin rosa barbie-mobil låter hon inte bara som jag – hon ser ut som jag också. puh!

Johanna sa...

Hahaha, helt fantastiskt!

Jag älskar barn! Och just den meningen är den som du aldrig skulle säga, vill jag minnas? Hihi. Nä, men allvarligt talat, barn som börjar prata och härma är så fantastiskt roliga.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...