tisdagen den 29:e december 2009

Blå


Men jag har i alla fall min ödsliga Sverigemålning på spiselkransen när jag känner mig vilse.

Dricker varm choklad och lyssnar på regnet. Är rastlös och trivs inte i mig. Igen. De kommer och går, de där perioderna.
Det var någonting som hände på Diamanttorget i går kväll. Alla människor runt omkring, och jag sökte hela tiden efter ett speciellt ansikte i folkmängden. Vred mig runt min egen axel, sökte av. Fann inte. Sedan drack jag kaffe med M-A, Valérie, Marguerite och alla deras ungar. Satt där med min grand crème och blev så trött. Ville lägga mig ned på torget och somna. Den där tröttheten som är försvarsinstinkt, skyddssystem. Så trött känner man inte efter. Känner man efter blir man ledsen.
Jag ville inte vara där. Inte vara en av dem. Vill inte hamna där.

Också. En viktig grej: Jag håller mina känslor i schack som jag håller mina kilon i schack. När jag lyckas släppa på det där rigida beteendet så måste jag ta tag i en del känslor.

Regnet faller utanför, som om ingenting egentligen var förändrat. Och ingenting är egentligen förändrat.

4 kommentarer:

Åsa sa...

Åh, kära du! Det är lätt att sitta här i grårusket och tycka livet på Korsika verkar vara så nära paradiset som möjligt. Men det spelar ingen roll vart i världen man bor tror jag - känslorna kommer övre oss ändå.
Jag känner igen känslan av att vilja passa in men ändå inte. Senast (i USA) jobbade jag dock mer eller mindre dygnet runt men de stunder jag hade för mig själv... ja, de var verkligen ensamma. Ville så gärna men kände mig främmande för, och inte riktigt hemma i amerikanarnas kultur. Min bästa väninna bor i Namibia sedan 4 år tillbaka och det går verkligen upp och ned för henne. Vänner som hon trodde var för livet visade sig vara allt annat än vänner.

Jag gjorde "misstaget" att känna efter.. tröttheten, förvirringen och känslan av malplacering tog överhand. Och det var först här hemma igen. Jag känner mig mer vilsen än någonsin och frågar mig själv hur jag hamnade här? Hur blev det så här egentligen? Trots att jag är född och uppvuxen här har jag en stark känsla av att inte passa in, att inte höra till livet här.

Jag hoppas du ändå kan känna tillhörighet till din familj. Du har en man och barn som jag hoppas du känner dig trygg med. Kanske har du övrig familj som bryr sig och som du har kontakt med i Sverige. Alltid en bra start och kanske inte så mycket mer som behövs. Tror vi alla kommer vara lite vilsna, från och till, i livet.

Kramar från ett idag ruggigt och isigt Göteborg och en som längtar bort ;-)
/åsa

Erica sa...

Sara, känner med dig. funderat mycket även efter ditt förra inlägg om att smälta in där du är. Jag har insett att jag är en sån där människa som egentligen inte smälter in någonstans. Jag är adopterad och kom hit som femåring och jag har accepterat att jag har den där sidan hos mig som aldrig tillhör eller är del av något till hundra procent. Det finns ett ständigt utanförskap som jag lever med varje dag, en form av ensamhet som nästan suger musten ur mig ibland. Har funderat mycket om det handlar om att jag är adopterad och inser att det bara är en liten del av det hela. Att jag som person har oerhört svårt att bli en av många. Jag är i grunden en ensamvarg som nu förtiden är grym på att socialisera mig. Det kan vara ensambarnet i mig också som påverkar. Jag tänker att du som tvilling (eftersom jag har tvillingar själv) kanske söker en form av gemenskap som inte finns med så många människor. Har du varit del med någon annan som en tvilling är med den andra tvillingen, så kanske du alltid kommer att jämföra all gemenskap eller tillhörighet med den erfarenheten? En fundering från mig bara. Jag ser ju mina killar och de band de har mellan sig, både på gott och ont. Hur de alltid har varandra, oavsett vilka andra som finns runt dom.

Jag har insett att jag får leva med min ensamhet och jag har ingen aning om hur jag överbryggar det hela. Jag har valt att glädjas åt de få stunder då jag möter människor som delar de där öarna av gemenskap som ibland händer. Tack för ditt mod att dela med dig! Det får iallefall mig att reflektera och inse att man inte är så ensam. Att de yttre sakerna kan skilja, men känslan är rätt lika oavsett var i världen man befinner sig. Jag tror att våra "lifestories" hjälper oss att hitta mer rätt bland labyrinterna än när vi tror att vi är ensamma om det här. kram!

Sara sa...

åsa: Usch, så där har jag också gjort! Jobbat massor och varit rätt så lyckad utåt, och helt trasig inuti. Nu har jag i alla fall min lilla familj, och kommer aldrig mer att känna DEN ensamheten.
Men ibland längtar jag så efter riktiga vänner, i närheten. Att ta i och prata med.

Erica; Kanske vi har det i oss, rotlösheten? Kanske vi får lära oss att leva med den?

Emelie sa...

Jag blev så tagen av ditt inlägg och även av kommentaren av Åsa här ovanför. Jag känner så väl igen den där känslan du beskriver och bara förnimmelsen av den gör att jag får gåshud. Den där känslan av att man aldrig någonsin kommer att passa in, hur mycket man än försöker, hur mycket ens egen svenskhet än bleknar och den nya nationaliteten tar över så kommer man liksom aldrig att bli likvärdig De andra. Känslan av att öppna fönstret och spela Håkan Hellström, Cornelis och Fred Åkerström på högsta volym så det ekar bland takåsarna i det där dumma landet där ingen förstår.

Men så skriver Åsa något som jag också känner igen. Att vara hemma i sin egen stad, i sitt eget land, med sin familj och sina vänner runt knuten och ändå finna sig själv mitt i natten på golvet i vardagsrummet med ett upphällt glas vin, spelandes alldeles för högt den ena låten efter den andra som påminner om det där andra, det där landet, det där livet, som kunde ha blivit mitt.

Jag tror att du har så rätt när du skriver att man nog måste lära sig att leva med den där rotlösheten, en smula rastlöshet och acceptera att vissa dagar känns tunga, vemodiga eller bara fel. Så många andra dagar känns ju så rätt. Du har din familj och visst var det du som skrev så vackert i ett inlägg för ett tag sedan, "home is where I lay my hat"?

Kram Emelie

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...