tisdagen den 8:e december 2009

Tjejsnack: Om ägglossning, månatliga besvär och de dagar man inte kan knäppa sina skinnies.

Jag har skrivit om det förut, här.
Och äntligen har jag tagit tag i att boka en läkartid, för att kolla upp varför min kropp inte återgått till att fungera som den borde efter graviditeten. Eller, vänta nu, om jag ska vara ärlig, före graviditeten. Sista gången jag hade mens var i december 2007. Min mens kommer så sällan att jag kan räkna gångerna på en hand, de senaste åren. Inga problem om man typ inte försöker bli på smällen. Vill man däremot bli gravid är det en källa till tårar och frustration.
Att jag blev gravid gränsar till ett mirakel, eftersom jag inte ens trodde att jag hade ägglossning. Men jag åt bidrottningshonung med matsked varenda morgon, tände ljus i katedralen, försökte att tänka på något annat, tänkte inte på något annat och helt plötsligt... Detta.

Sedan tänkte jag att bra, finemang, nu rättar allt säkert till sig, min kropp kommer att reglera sig alldeles själv, och allt funkar som det ska. Men 14 m
ånader efter förlossning, och jag har fortfarande inte fått mens. Rättare sagt, hade inte. Nu har jag. (Hade detta varit på nittiotalet hade ni förmodligen viftat frenetiskt med intresseflaggorna därute, eller - värre - fått en intressepil i ögat.)
Och det handlar förmodligen om något så enkelt som att jag har gått upp i vikt. Ungefär åtta kilo på ett år, vilket är lika mycket som jag gick upp under hela graviditeten. Förutom att det här inte är bebiskilon, utan bara mina egna.
Alltså. En vacker dag måste jag förmodligen acceptera att jag inte är gjord för att vara ett naturligt benrangel. Om jag låter min kropp göra som den vill, om jag äter ordentligt, tränar måttligt, unnar mig saker... Då vill den väga över 50. Kanske 52. Inte särskilt mycket, men hey, nu pratar ni med en gammal anorektiker. Och däri ligger hela problemet. Min kropp som inte litar på mig har en tendens att strejka om den så mycket som misstänker att jag tänker börja svälta bort den. Och de här åtta kilona känns... okej. Inte mer. Men om det innebär att min kropp bôrjar funka igen, och om det är vad som skulle krävas om vi vill ha barn igen (jag skriver om, men det är klart vi vill. Fyra, fem, minst), så är det okej.

Och återigen: För VEM var jag så där smal och tjusig? För tillfredsställelsen att komma i en size zero? Jag är en idiot. Dessutom har jag aldrig fått så mycket komplimanger som nu, när jag fettat till mig lite, och även om jag känner mig self-conscious och drar in magen när jag kommer ihåg, så känns det okej.
Det var en lång väg att gå, men här är jag. Fick mens och ont i magen och hade inga grejer hemma utan fick springa ner på monoprix
och handla always och värktabletter och choklad och är lite chockad och förvånad.
Men jag ska ändå gå till doktorn nästa vecka. Bäst att kolla upp i alla fall. Man vet ju inte.

. Nu kan ni ta ner intresseflaggorna.

15 kommentarer:

Livet runt 30...5 sa...

Åh vad jag blir ledsen och åh vad jag känner igen mig. Själv gick jag upp tre kilo under graviditeten och tappade 16 direkt efter. Var jag vacker? Inte i någon annans ögon än mina med uppenbara synfel. Likväl så kan jag drömmande titta på de där smala, smala jeansen och önska att jag kom i dem igen. För vem? För ingen annan än min sjuka hjärna. Kram till dig, snygging!

Sara sa...

TRE kilo? ;)
Jag bara tänker på all bortkastad tid, jag kan inte tänka på det på något annat sätt...
Stor kram!

Rebecca sa...

Tack Sara för att du delar med dig av både känslor och kloka tankar. Jag hör till en av personerna som behöver höra det. Höra att livet som size zero inte klår livet med ett sockergryn som springer runt och lägger saker i badkaret.

Hoppas din kropp fortsätter repa sig. Vilket den ju verkar göra :)

Anonym sa...

Kroppen är fantastisk om man bara själv vågar lyssna till den, man kan nog sarga den rätt rejält men faktiskt så accepterar den ett ett "förlåt" när man börjar lyssna och vips börjar den läka sig själv.

Du är otroligt vacker och strålar som få!
Jag som inte sett dig utan dessa åtta kilon blir rädd... hur såg du egentligen ut innan? Jag skulle vilja lägga på åtta kilo till egentligen! *ler*

Jag hejjar på dig och hoppas att de gamla hjärnspökena kniper sin käft och så småningom tynar bort helt!

Kram / AN

Sara sa...

Rebecca: Livet som size zero slår ingenting. Livet som size zero är ganska amputerat...

AN: Fina du, jag blir så glad för dina kommentarer, jag hör dem liksom med din röst! Vet du, jag har ju vägt allt från 32 till 56 (snacka om yo-yo), och särskilt snygg har jag ju inte varit. Bara förfärligt mager. Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Bra skrivet! Tack för att du delar med dig!

Size 0 är sjukt påfund av mode-industrin.

barajagjohanna sa...

Jag må vara konstig (?), men jag tycker att det hela är väldigt intressant. Det är skönt att läsa att den röda plågan är tillbaka. ;)

Thérèse sa...

Tycker också detta var både intressant och mycket bra skrivet. Size zero är ett sjukt ideal som inte är snyggt på någon. Det finns så mycket viktigare och roligare saker att lägga ner tid på än att låta bli att äta och fundera över sin vikt. Några kilo hit eller dit är inte hela världen. Fast det är lätt att säga... Jag hoppas du blir av med dina hjärnspöken. Tycker du verkar ha kommit långt. Kram

Josefine sa...

Jag tycker du ser så mycket bättre ut nu än innan. Din hy lyser på något sätt mycket mer, kanske är det att du blivit mamma, kanske är det de extra kilona. Jag gissar på båda. Och går du upp lite till skulle jag gissa på att mensen kommer igång som den ska.

Sara sa...

Karlavagnen: Visst, det finns säkert naturliga "nollor", men inte kan de vara manga?

Johanna; Haha, jag brukar ocksa tycka att det är intressant... Men utifall att. ;)

Thérèse; Jag vet! Slöseri med tid och energi!

Josefine; Tack, vad gulligt! Men det är sant att de flesta ser finare ut med lite hull pa kinderna!

Anonym sa...

Grattis! (För det kan man väl säga när kroppen börjar fungera som
den ska?).

Det är så dumt att nästan alla kvinnor ständigt går runt och är missnöjda med hur deras kroppar ser ut, när vi istället borde vara tacksamma för att de flesta beståndsdelar av den faktiskt fungerar och fyller sin funktion. Och att det faktiskt inte är en självklarhet att få vara frisk och må bra.

För den som är sjuk har ju bara en önskan, att få bli frisk, allt annat är sekundärt. Men tyvärr inser vi ofta det först när vi själva blir sjuka.

/Anna S.

Annika sa...

Jag skriver bara grattis! Du är vacker, du strålar och du ser lycklig ut på alla bilder. Hjärnspöken är förfärliga at kämpa mot, men jag tror att du har hittat en bra metod - att se på ert lilla Sockergryn.

Sara sa...

Anna S: Helt rätt!

Annika: Ja, vi har väl alla vara hjärnspöken... ;)

Lugnetetc sa...

Jag tyckte också att det var intressant och modigt... du är tuff Sara!

Livet som Sara verkar bättre än livet som size zero... keep upp the good work!

Sara sa...

Fred: :D

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...