söndagen den 27:e december 2009

Epidural kontra Pilatesandning

Har jag redan berättat om när jag födde barn? Det är ju liksom mammors favoritämne, de här birthgiving-anekdoterna? I alla fall, det där med förlossning och smärta... är väldigt subjektivt och olika.

Jag har en vän som nyligen fött barn. Vi hade helt olika inställningar till det där med barnafödande innan.

Hon: Var inställd på att få alla tillgängliga droger, och gärna föda under narkos, om det bara gick.
Jag: Ville föda med tända ljus, vacker musik, yogaandning och övningar på den där pilatesbollen som jag och C övat på. Natural. Alltså, jag hade ju andningsövat och gjort avslappningsövningar innan.


Med facit i hand så åkte hon in till sjukhuset lugnt och sansat, födde bebisen på en timme och "tog lite lustgas på slutet". Yeah right whatever.

Jag gick ut lite försiktigt med morfinsprutor när vattnet gått och vi precis kommit in till kliniken. Morfinderivatat gjorde hela grejen mycket roligare, men C var aningens bekymrad över att den ömma modern till hans bébé en preparation tog danssteg i korridorerna och fnittrade okontrollerat.
Sedan kom värkarna igång. Lite. Och den jäkla pilatesbollen hjälpte ju inte ett dugg. Dessutom hade jag ont och definitivt ingen lust att ägna mig åt akrobatiska övningar på vare sig det ena eller andra sättet. Jag ville dö.

Och sjutton timmar senare hade jag i desperation tagit narkosläkaren gisslan (nobody leaves this room is that clear?) i förlossningssalen och vägrade släppa ut honom om han inte gav mig en femte injektion av epiduralblockaden. Doktor Sanchez tittade nervöst på mina höggravida, modiga 57 kilon och sade att jag redan fått så pass att det kunnat oskadliggöra en blåval, men om jag var säker...
Om jag var säker? Är George Clooney snygg? Shooooooot!

Det var inte det att jag trodde att jag skulle dö. Det var det att jag aldrig trodde att det skulle ta slut.

Man kan liksom aldrig jämföra sådana här grejer. Men så här i efterhand så säger jag ju givetvis att det var det mest fantastiska jag varit med om. Och när jag tänker efter så var det värsta att jag inte fått äta eller dricka på mer än ett dygn. Så funkar det.

5 kommentarer:

Svensk chekchouka sa...

Alltsâ jag har aldrig fattat VARFÖR man ska föda i smärta om man slipper det. Jag har fött alla min tre med epidural. Man kan ju reglera själv, sâ att man känner bäbisen precis, utan att ha ont! Men jag har nog bott i Frankrike för länge och blivit miljöskadad ;)

Sara sa...

Jag vet! Mina franska väninnor brukar se helt frâgande ut; Vadâ, föda UTAN epidural? Vad menar du? ;)

Tezz sa...

Haha ja det funkar ju så, och det blir aldrig som man tänkt sig men vi är duktiga på att försköna och förtränga som tur är ;-)

Anonym sa...

Barn 1:igångsatt, bebis fastnar, snabbsövd, akutsnitt, 50 stygn genom slida+rumpa, tångförlöst, blodbrist o mardrömmar ett år efter. Barn 2-4: snabba lätta förlossningar med lustgas sista två minuterna. Barn 5:andades ut honom, inte ett stygn, skämtglad under krystvärkar, pigg efter.
Jag tycker man får vara glad om man överlever alls... maria i nb ;)

Thérèse sa...

Jag födde min första med epidrual men det hela var mer ett töcken av en förlossning som pågick för länge. Vattnet gick tre dygn innan han föddes och jag vara så trött att jag var mer intresserad av att sova än vara med bebis. Inte så kul. Fast inte epidrualens fel. Andra gången födde jag utan annat än lustgas som även pappan provade, jag tyckte det var så kul att jag ville pappan skulle prova hela tiden men han tyckte att en gång räckte. Gick lite fortare och var väldigt mycket mysigare efteråt när man hellre ville gosa med bebis än sova. Och jag skulle definitivt kunna göra om det men vet inte om jag ska det. Vill gärna ha fler men har inte ngon att skaffa barn med tror jag, inte helt säker där... får kolla. Ändå ganska skönt med lite större självgående barn

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...