måndagen den 28:e december 2009

Dipp

Köldskadad gurka och resten av julgodiset.
Usch, känner mig deppig. Vet ni, jag blir aldrig någon Laetizia eller Angjulina. Jag känner mig inte så fasligt integrerad. Inte säker på att jag vill integrera mig.
Jag vill höra till, förstås. Men inte till vilket pris som helst.
Ibland skulle jag vilja bo i en svensk mellanstor stad, ha ett svenskt umgänge och ingenting som förvånar, retar, frustrerar.
Inte känna den där besvärliga annorlundaheten. Brytningen. De fundamentala skillnaderna.

Och om jag bara är tillfällig, hela tiden, alltid bara en förbipasserande, en betraktare... Kan jag då slå rot?

9 kommentarer:

Thérèse sa...

Jag tror du kan slå rot ändå. Jag har en god vän från Angola. Hon kom till Sverige som tonåring och känner ofta att hon inte hör till eller är integrerad trots att det språk hon behärskar bäst är svenska och hennes barn känner sig helt svenska. Hon säger att hon har hittat en väg där hon är och känner sig nästan svensk men ändå är angolansk på många sätt och hon vill inte bo någon annanstans än i Sverige Det är nog inte helt lätt men det går. Sen finns ju medelstora svenska städer alltid kvar om du någon gång känner för att flytta men klimatet här är inte lätt att lära sig leva med ens för oss som är födda här

Anonym sa...

Kanske om du stannar nog länge? Det måste nog få ta tid, ju äldre man blir desto svårare att hitta nya vänner tror jag. Jag flyttade ju tillbaka till min lilla hemort och det tog mig 5 år (!!!) att hitta "hem" och få vänner jag trivs med och tyr mig till för inga av mina gamla nära vänner bodde kvar. Jag känner ofta fortfarande att jag längtar hem till det land som inte är mitt. Man blir nog lite rotlös om man flyttat kring. Kram, Maria i nb

barajagjohanna sa...

Kanske känner man lite sådär var man än är. Jag kan känna mig hemma nästan var som helst, samtidigt som jag aldrig känner mig hundra procent där. På något vis. Uppsala är nog den staden jag hittills känt mig mest hemma i förutom Falun. Kanske för att jag bodde där så länge som tre år. Paris var lite hemma, Sundsvall lite hemma, hela Dalarna lite hemma. På något konstigt vis. Samtidigt känner jag mig ändå inte som om jag HÖR hemma riktigt någonstans till hundra procent. Bara en känsla jag har. Jag vet inte varifrån den kommer. Men jag kan tänka att jag kanske på något sätt förstår lite vad du menar...

Thérèse sa...

Jag kan instämma med Maria, det är inte lätt att flytta tillbaka heller och känna sig hemma. Första året i Uppsala kände jag mig så fruktansvärt ensam att jag inte visst vad jag skulle ta vägen. Nu efter 2.5 år är det bättre fast fortfarande har jag ganska få vänner här. Dom flesta bor i Stockholm där jag ändå jobbar/pluggar och någon gång festar så vet inte varför jag bor i Uppsala... Men några känner jag väl här och det är billigare bo här

Lisa sa...

Jag förstår vad du menar, så har jag också känt när jag bott utomlands. Men faktiskt ännu mer när jag har bott i Sverige och här har jag inte kunnat skylla mitt utanförskap på att det inte är mitt land. Nu är jag ju tillbaka i Sverige och allt är förstås lättare för att man kan Sverige, men gud, vad jag kan irritera mig på vissa saker här...

Hoppas att du kan finna ditt hem på jorden och i känslan!

Livet runt 30...5 sa...

Jag var också på väg en gång, till franska rivieran. Men jag var för feg, insåg att jag inte skulle kunna ta plats eller känna mig hemma. Så det passar mig perfekt att stanna här, inte så spännande men det är faktiskt inte jag heller. Kram K

Sara sa...

Thérèse; Jag kommer ju aldrig, aldrig att känna mig fransk, även om jag så stannar i sjuttio år, det tror jag verkligen!

Maria; Man måste nog ha tålamod... Men under tiden är det tufft.

Johanna: Jag är tvärtom, jag känner mig vilse lite överallt. ;)

Thérèse; Det är ju lättare också när man jobbar och oluggar att hitta ett umgänge. Här är ju alla så fast i familjeliv och skolmöten och att umgås med samma personer som de känt i 100 år.

Lisa; Detsamma, får man väl säga... ;)

Kristina; Och rivieran finns ju kvar... ;)

Ida BXL sa...

Det kanske inte är så viktigt att vara en av dem, så länge du har vänner och en man som tycker om dig för den du är?

Jag vet att det är jobbigt ibland (jag tror att vi alla som bor/har bott utomlands känner igen det där) men det är faktiskt en fördel också - som utlänning så har man mer frihet för ingen förväntar sig att man ska passa in perfekt (och som svenska är du lagom exotisk i Frankrike).

Jag är för tillfället mer rädd för att återvända till Sverige permanent just därför att där skulle jag inte längre ha en ursäkt för att inte passa in. Grejen är att man förändras av att bo utomlands så till sist blir man en sorts hybrid som inte riktigt hör hemma någonstans men som faktiskt klarar sig ganska bra lite varstans. Det är inte alltid lätt men visst sjutton är det ett väldigt intressant liv att leva?

Anonym sa...

Jag tror att det generellt är svårare att komma till en ny plats som vuxen, att hitta vänner och känna sig hemma, i jämförelse med barn. Vuxna har redan en umgängeskrets och släpper kanske inte in nya människor på samma sätt som barn gör. På vissa orter, tänker på småorter, verkar folk också vara lite misstänksamma mot nyinflyttade.

Eftersom du bor i ett nytt land, har du ju också det här med att komma in i kulturen, förutom att komma till en ny plats. Det är förstås både på gott och ont. Tror att alla som kommit till ett nytt land i perioder blir lite trötta på kulturkrockar, och längtar efter det som man är van vid.

Jag tror inte att alla kan trivas precis överallt, har själv erfarenhet av att flytta till en ort där jag inte trivdes och det hade inte spelat någon roll hur länge jag än bott där för jag gillade helt enkelt inte platsen. Ibland kan kanske trivseln komma med tiden, ibland inte. Är man en "vagabond" med en "rastlös själ" kanske man måste våga stanna kvar på en och samma plats för att kunna slå rot och känna sig hemma någonstans. Ibland kanske rastlösheten handlar om att man inte trivs med sig själv och sitt liv, men det botar man ju inte genom att ständigt flytta.

/Anna S.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...