Ljudet av hundratals fönsterluckor som slås upp, morgonen efter den regnigaste natten på länge, länge.Gnisslande spanjoletter som lirkas upp ur sina hakar, motsträvigt trä, vidgat av fuktigheten i luften. Så smällen när fönsterluckorna - Italian style - slår i stenfasaderna.
Ajaccio vaknar. Långsamt. Hösten är en stilla tid hos oss. Efter sommarens hetta, intensitet, alla människor som kommer överallt ifrån, kryssningsfartygen, segelbåtarna, flygplanen som kommit med rytmisk regembundenhet hela sommaren. Hösten är vila, stillhet. Kanske är det därför alla ljud framträder så tydligt.
Jag tror att jag alltid drömt om att få bo någonstans med tunga fönsterluckor. Jag visste bara inte om det.
10 kommentarer:
Brukar läsa din blogg med glädje. Appropå ditt "förfall", njut det är ju detta som är livet. A-M
Låter merveilleux. Fönsterluckor är grejen.
lovely!
Ditt språk är vackert, en njutning att läsa.
Låter alldeles underbart.
Och jag tycker att det är underbart att läsa era kommentarer!
XX
Mon dieu, så fint du skriver.
Vackert, vackert! *vill åka dit*
Så fint!
:D
Skicka en kommentar