lördagen den 2:e oktober 2010

When tears get in your eyes.

Jag kom hem efter en ändlös apéro, med vy över en helt jävla fantastisk solnedgång.
Himlen i september är magisk. Ett fyrverkeri, som norrsken, som konstverk, som poesi.
Septemberhimlen är det vackraste Korsika har att erbjuda.

Jag gick på stranden med bara fötter tills solen nästan höll på att tippa över, bakom bergen.
Med ryggen mot solen, för att se vart jag satte fötterna, för att inte bli bländad.

Sockergrynets fotspår bredvid mina egna fick mig att vilja gråta. Så små, så envetet taktfasta bredvid mina egna. Så perfekta.

Vände mig om, mot solen. Såg den sjunka, nästan försvinna. Stranden lagd i skugga. Sedan tog vi på oss skorna, jag och min liten, och gick upp till Lamparo där vi mötte upp vårt sällskap.

Det var en så fin kväll. Men bitterljuv, vemodig. Jag vet inte riktigt varför.
Kanske âr det hösten.

4 kommentarer:

Hanna sa...

Finner inte ord, så himla vackert.

Anonym sa...

How did you manage the autums in Sweden.

Happy bunny.
xx

Sara sa...

It just struck me: It's October. :D

Annika sa...

Ja, bitterljuv är verkligen höstens främsta signum. Jag får den där "Skynda dig älskade, skynda att älska..."-känslan, och så svider det till lite i ögonvrån...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...