torsdagen den 7:e oktober 2010

Förra året

Ett år tidigare. SJunde oktober 2009.
Det var innan den där lilla damen gick ordentligt, och innan de där spikraka, mörka testarna förvandlades till blonda korkskruvar.
Lilla, lilla stumpan.
En del av mig vill spara Véra i vart och ett av alla tusentals ögonblick hon går igenom. Frysa varje sekund, varje minut, ögonblick som pärlor att sluta handen om, att behålla.
Men hur hejdar man en vårflod, en skogsbäck?
Man kan bara stå bredvid och förundras, njuta.
Solskensunge, virvelvind. Skrattet, skrattet. Jag kan inte beskriva det.
Bara att det är det vackraste ljud jag någonsin hört.
Bara att rädslan för att det en dag ska upphöra fullständigt förlamar mig.
Vet ni, jag börjar lite växa i min mammaroll. Det har tagit tid för mig. Men jag växer, hela tiden.

2 kommentarer:

Linda sa...

Oj så underbart beskrivet, igen en gång. Blev nästan lite tårögd, men skyller det snabbt på amningshormoner eller nåt.

Anna sa...

Jag började gråta när jag läste! Så vackert!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...