Alla oändligt vackra ting som får oss att förlora tid.

Marssolen mot neapelskt förfallna fasader. Pastellfärgat, slitet.
Solglittret på Medelhavet, sett uppifrån bergen. Djupturkost.

De frasiga färska croissanterna som lockar i bageriernas glasmontrar. Som smycken utställda viennoiserier. Doften.
Sockergrynets trinda ben i våriga strumpbyxor. En liten hand i min, små steg bredvid mina. Ett par hasselfärgade ögon som möter mina.

En stor kaffe med varm mjölk som kontrasterar mot automatkaffet i pappmugg jag brukar hälla i mig så här dags som alltid får en att tänka att man lika gärna kan injicera koffein intravenöst när ingen njuting finns.

Tre vackra fraser jag var tvungen att skriva ned.

Det förbjudna berusande befriande att inte alls göra det man borde. Att fastna med en croissant, en kaffe.
Men nu ska jag uppbåda all självdisciplin jag är kapabel till att uppbåda och ägna mig åt borden, måsten och förpliktelser.

Ciao, queridas.