tisdagen den 22:e mars 2011

Houston, we've got a problem.

Ni vet det klassiska problemet: Min fru förstâr mig inte?

Jag tänkte precis pâ det när insikten slog mig: Jag förstâr inte min man.

Och det gör mig lite ledsen.

5 kommentarer:

sagt o gjort sa...

Inte lätt inte lätt. Här kommer en tisdagskram!

Ps. Kom just hem från france, är innerligt avundsjuk på dig. Geografiskt sett är det ju för farao världens bästa land. Och vin och ostmässigt förstås... och lite annat.

Anonym sa...

Jag förstår inte heller alltid min man och vi har ändå varit gifta i över 30 år men jag älskar honom ändå.
Ha det gott!
A-M

Anonym sa...

Du vill säkert inte säga alltför mycket om det här (eftersom det berör en annan person), men hur pass mycket är det en nedstämdhetsgrej? Jag har själv i perioder varit mycket nedstämd - gått i terapi, ätit medicin osv - och under dessa perioder har jag nog varit extremt svår att förstå, framför allt för min man, som tvingats stå bredvid och titta på och försöka hantera allt kring mig och barnen. Det blir såklart inte lättare att leva bara för att man tänker på det på det här sättet, men det kanske är lite hopp om livet, i alla fall...
// Kristina

Karin sa...

Jag tror inte att det är meningen att vi ska förstå varandra hela tiden. Man måste tycka att ens partner är fullständigt knäpp då och då, för då uppskattar man så mycket mer när man kommer på ibland att han är den bästa människa man vet.

Eller så är det som Katharine Hepburn sa: "Sometimes I wonder if men and women really suit each other. Perhaps they should live next door and just visit now and then."

Sara sa...

Sagt&gjort: Ja, för farao, det är ju det!

A-M: HUr som helst är det ju intressant att hela tiden försöka komma underfund med varandra...

Kristina: Jo, det spelar nog in, men det är svârt att tänka pâ det hela tiden, för hela den där nedstämdhetsgrejen blir ju frustrerande, och ibland blir jag bara helt galen!

Karin: Bästa citatet!!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...