Gârdagens lunch i Porticcio...Pizza, vin, espressos, sol och vâgskvalp.
Jag och C lyckas käka lunch ihop ungefär en gâng om âret, sâ det var fantastiskt.
Fast vi är ganska töntiga, vi ba:
- Oh, nu skulle Sockergrynet ha varit här!
- Ja, och lekt i sanden! Och ätit pizza!
- Och vält ut vinglasen och sprungit runt överallt!
- Ja...
*suckar längtansfyllt*
Sâ där är det. Man är skittrött pâ dem ibland, men samtidigt längtar man ihjäl sig efter dem. Jag smâspringer alltid när jag ska till dagis för att hämta, för jag saknar sâ mycket.
6 kommentarer:
Fy farao va mysigt att ha en unge. Jag längtar. Under tiden njuter jag av sovmornar, slappa eftermiddagar, sena kvällar och många festnätter. Men ohh va härligt det verkar. Lunchen verkade inte så dum den heller.
Oh. Sovmorgon... Har jag inte haft pâ över 2 âr... Sâ njut av dem!
Det ser väldigt härligt ut måste jag säga!
Nää, Sara ... Det där är INTE snällt! Jag menar att plåga oss med sådana där vackra bilder ... Gud, så skönt det ser ut!
Det där känner jag igen...även om mina barn börjar bli rätt stora nu. Ändå är det säkert jätteviktigt att ibland bara göra saker tillsammans utan barn (säger jag som aldrig lyckas med det). Låter som om ni hade en underbar lunch även om ni saknade Sockergrynet.
Åh men det är lite vardagslyx att luncha ihop! Vi har gjort det flera gånger nu när jag har haft tid på MVC. Fast inte lika goda luncher som er förstås... ;)
Skicka en kommentar